Idag är inspirationen inte på topp. Missförstå mig inte nu, min dag har varit alldeles utmärkt. Inte sprudlande eller för den delen extremt effektiv, utan snarare en ganska vanlig dag då jag ändå "fått jobbet gjort" utan några större tillägg. Just för tillfället är jag ganska trött och längtar lite efter sängen, men då det är sommarlov har jag lovat barnen att få vara uppe till kl 23, så då blir det lite tid över till bloggskrivande.

Det är nu det här med inspirationen kommer in - jag är inte speciellt inspirerad att skriva något just nu. Egentligen saknar jag inte uppslag, men känner att jag inte riktigt orkar fullfölja tankegångarna. Det finns lite influenser från en predikant som heter Richard Wadell som höll en predikan (som jag hörde på MP3 som jag fått av en kompis) som handlade om kontrasten mellan det moderna och det postmoderna samhället och hur vi nu betonar relationer och tolerans och hur detta påverkat moraluppfattningen bl.a Mycket intressant och jag hoppas att jag kan återkomma till detta. En annan lös tankegång fick jag från Wilfrid Stinissen som i en bok berättar om sin teori (nu vet jag ju inte om han ser sig som upphovsman till teorin eller inte, men ändå) om arvssyndens betydelse för Guds handlande och "personlighet" i Gamla Testamentet, även detta spännande och intressant och jag ber att få återkomma. Så egentligen tänkte jag lägga ner projektet för idag och återkomma när jag var lite skarpare i tanken. Nu kommer rutinen in i bilden, en av tankarna med bloggen var, förutom att formulera mina egna tankar tydligare för mig själv, även att samla ihop dagen och "tvinga" mig själv till lite daglig självreflektion som en del i mitt "andliga semesterexperiment".

Så då blir det en avslutande snutt om rutiner och den eventuella nyttan med dessa. Rutiner tänker jag mig är det som hjälper mig att skaffa mig något slags andlig kondition och uthållighet. De hjälper mig också att få erfarenheter av hur det andliga "vardagsarbetet" påverkar mig och hur min gudsrelation kan utvecklas även då känslan inte är närvarande.

Citat från Skyttes och Stinissens bok "Ansikte mot ansikte - Samtal om kristen tro":

"När vi talar om rörelse, att vara på väg, att inte vara stillastående, då talar vi inte om ett rastlöst springande, inte om ett oroligt sökande, inte om ett maniskt konsumerande av ditt och datt, utan vi talar om någonting som är ett målmedvetet sökande. Ja, jag skulle nästan vilja säga ett "strukturerat". Jag måste strukturera mitt liv på ett sådant sätt att Gud får plats i det, att där finns tid för bön och andliga övningar, att jag tar mig tid att läsa en andlig bok, att jag går i kyrkan, att jag inte bara blir sittande framför TV:n hela kvällen och blir mer passiv."

"Ja, det är andliga rutiner, det är goda vanor som gör att jag vinner mycket tid och sparar mycket kraft. Jag behöver inte hela tiden undra om jag ska be i dag och läsa lite i skriften. Jag tänker inte att jag inte har tid, eller att det där gör jag ikväll istället. När man har en viss ordning i sitt liv kan man prioritera så att det viktigaste kommer på första plats. Det viktigaste är Gud, och Gud skall inte komma sist."

Detta är ord som jag känner att jag kan instämma i, således fortsätter jag att arbeta på att skaffa mig goda vanor eller rutiner om ni så vill.

Efter en underbar helg i släktens och goda vänners lag tar så åter hemmets vardag (fast det är söndag) vid. Jag har ju tidigare skrivit ett inlägg om andens frukter och mitt alldeles särskilda fokus på tålamod, vänlighet och självbehärskning. Egenskaper som jag både kontemplerat över och bett till Gud om att erhålla. Gud är god och har idag gett mig tillfälle att träna men jag kan inte påstå att jag var speciellt duktig på att tillämpa dem då det väl gällde. Så tänkte jag först men när jag ledsen över mina brister satte mig ner för en daglig självrannsakan slog det mig plötsligt att just i den här situationen var det inte så mycket ett ädelt arbete med danandet av en god andlig karaktär jag höll på med. Det var helt enkelt vanlig självömkan!

Själva utgångspunkten att jag behövde tillämpa tålamod, vänlighet och självbehärskning antyder ju att den här andra personen  gör något gentemot mig som kräver att jag så att säga sväljer något som jag uppfattar som en oförrätt. När det i just den här situationen snarare var så att denna någon istället petade på en del av mina karaktärfel. Detta utlöser hos mig en plötsligt uppflammande våg av irritation följd av ett medvetet försök att behärska mig, vilket bara resulterade i att jag gömde mig bakom kyla och intellektualiserande och sedan försökte vända diskussionen till min fördel. När detta inte lät sig göra, intog jag mer av en offerroll. Genant, hur jag när jag sansar mig, ser hur mycket av de här processerna som går helt automatiskt och hur de helt missar målet.

Vad var det då som hände och vad kan jag dra för lärdom av det som hände?

Jo, jag har en del egenskaper som jag inte är stolt över, jag till och med skäms över dem. När jag får kritik på dessa områden blir jag automatiskt arg, sedan skäms jag över att jag blir arg. Skammen leder till självfördömelse, som leder till självömkan. Självömkan innehåller inte mycket energi till förändring, utan leder till passivitet.

Så vill jag inte känna för det är jobbigt och känns ovärdigt så jag problemlöser och ser ilskan, för det är den jag oftast får feedback på då det är de ilskeutlösta reaktionerna som syns tydligast i relationen till andra.

Så jag löser problemet (tycker jag)  genom att fokusera på tålamod, vänlighet och självbehärskning vilka syftar till att hantera ilskan. Men jag glömmer själva nyckeln: Kärleken.

Jag har fått lära mig att enligt den grekiska grundtexten kan man skriva:

Kärlek: glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning.

Kolonet efter kärlek innebär att kärleken är grunden som i sig innefattar de övriga frukterna.

Detta leder mig till ett bibelord som talar en del om vad kärleken innebär:

"Kärleken är tålig och mild. Kärleken avundas icke, kärleken förhäver sig icke, den uppblåses icke. Den skickar sig icke ohöviskt, den söker icke sitt, den förtörnas icke, den hyser icke agg för en oförrätts skull. Den gläder sig icke över orättfärdigheten, men har sin glädje i sanningen. Den fördrager allting, den tror allting, den hoppas allting, den uthärdar allting." (1 Kor 13:4-7)

Det synes mig som att mitt fokus bör ligga på kärlek ett tag framöver, både mot mig själv och andra.

Just nu känner jag mig seg, klibbig med en lätt, lite molande huvudvärk. Har skruvat ihop ett IKEA skrivbord med tillhörande hylla med insatser. Sedan visade det sig att det egentligen var för stort för rummet som det skulle dela med en dubbelsäng. Av denna anledning fick jag börja flytta runt de få möblerna i rummet och slutligen när dubbelsängen stod mot vägg nummer fyra och nattduksborden var bortrationaliserade funkade det äntligen. Sedan flytta och borra upp sänglamapan, allt i intensiv sommarvärme och med svetten lackandes. Detta projekt tog större delen av dagen i anspråk, det hela avslutades med en tripp till återvinningen för att göra av med överblivet emballage. Jag hade hoppats att en känsla av förnöjsamhet efter väl utfört arbete skulle infinna sig, men känner mig bara seg och snart väntar den dagliga 7 km promenaden med hustrun.

Det jag funderar över är hur jag kan hålla den goda känslan av Gudsnärvaro levande under sådana här vardagliga vedermödor. Det är ju inte på något sätt så att jag varit utsatt för överdriven stress eller prövning, men nog slank några svordomar igenom när projektet strulade för mig och nog var jag stundtals irriterad. Men den där riktiga lusten som jag ibland kan ha att ta in något uppbyggligt material t.ex lyssna på en predikan med bra undervisning eller få lust att be nu när jag har tid att göra det medan händerna gör sitt arbete. Den fanns inte där - inte heller arbetets glädje fanns där just då.

Jag inser sedan det jag redan vet att gudsrelationen inte handlar om en ständig salighet, utan att detta tillstånd när himlen så att säga är öppen, kommer och går. I boken Ansikte mot ansikte - Samtal om kristen tro där Göran Skytte samtalar med Wilfrid Stinissen tas detta upp och det ständiga "salighetstillståndet" beskrivs som ett potentiellt andligt sett farligt tillstånd, då det lätt kan locka till högmod.

"Denna period är således god och man skall inte önska få hoppa över den. Men den förblir en fas för nybörjaren. De härliga känslorna, som här överströmmar människan, går inte så särdeles djupt, kärleken är ännu mycket ytlig och riktad mot det egna jaget."

Det där kändes lite som en kalldusch måste jag säga. Men här utvecklar Wilfred lite om termen nybörjare:

"På något sätt är man nybörjare hela livet, samtidigt som det ändå finns en viss erfarenhet. På samma gång som man känner och vet att man är nybörjare, så finns det en djupare tro, man är mer förankrad, man tappar inte så lätt fotfästet när det är mörkt, när man inte känner något av Gud. Man vet ändå att Gud är densamme."

och slutligen:

"Nybörjare brukar tro att de, som Prometeus, kan stjäla elden från Gud, att det räcker att arbeta med sig själv för att förverkliga den efterlängtade heligheten. Resultatet är i bästa fall ett monument som vittnar om högmod inte om helighet."

Jag tror att det här handlar om en vilja att styra saligheten, att äga den genom gärningar snarare än genom tro. Att ordet varnar för självcentrering, när all kristenhet i grund och botten handlar om relation och kärlek.