Fick en fråga i en kommentar på gårdagens inlägg. Mitt svar blev så långt att det får bli ett eget inlägg. Men förts till frågan:

Min huvudfråga blir till dig: Kan man vara kristen, leva som Gud önskar, utan att själv veta om det eller tänka på det? Och är man då ett får eller en get? I vilken kategori sorteras de som alltid ställer upp för de svaga, som är generösa och ödmjuka, men utan att för den skull kalla sig kristna? Skulle Gud döma dem till evigt straff enbart för att de inte gjort sina goda gärningar i hans namn? Är inte vår Gud aningen trångsynt då?

Och omvänt kan man leva i girighet och hänsynslöshet och komma undan dom och evigt straff om man ångrar sig innan man dör?

Det där är frågor som är lite besvärliga och obekväma att besvara utifrån en kristen ståndpunkt. Men rent teologiskt sett (som jag har förstått det) finns det teoretiskt sett två vägar till Gud. Den ena förutsätter att jag inte fått kunskapen om Jesus frälsningserbjudande och samtidigt lever syndfritt. Den andra är att tacka ja till Jesus som Herre och frälsare. Samtidigt förutsätts att ingen människa förmår att leva helt utan synd, så vägen utan förlåtelse är i praktiken stängd. Det här handlar om att Gud inte förmår förhandla med sin Helighet eftersom han inte kan vara inkonsekvent och handla emot sin natur.

Här blir ju "frälsningskravet" en stötesten för de som inte tror, eftersom det verkar ologiskt och orättvist att en människa som i hela sitt liv strävar efter att handla gott ändå kan "gå till evig fördömelse". Även i kristna kretsar har detta varit svårsmält. I boken "Ansikte mot ansikte - samtal om kristen tro", skriven av Skytte och Stinissen beskriver Stinisen skärselden som lösningen på problemet, se detta inlägg och mina tankar om Stinissens tankar. Man kan ju också tycka att en person "som omvänder sig på dödsbädden" kommer lindrigt undan.

Samtidigt för att lösa det som ändå står om får och getter ur den kristna förlåtelsens perspektiv. Alltså att de som tror skall bliva räddade, tänker jag att om du lever ett liv i tro på Jesus är du också med nödvändighet andefylld, är du andefylld kommer du att handla väl mot "dessa mina minsta". Annars behöver du omvända dig igen. Detta är väl en process som vi får gå igenom många gånger i livet, men jag tänker att så länge vi har en strävan så är vi hyfsat i fas. För vem kan väl egentligen ifrån vår välfärdshorisont säga att vi hjälper "dessa mina minsta" tillräckligt?

Men som slutreplik måste jag säga att: Goda gärningar räcker inte hela vägen till himlen. Bekännelsen av Jesus som Guds son och min Herre är nödvändig. Så jag tror inte du kan vara kristen utan att veta om det, du kan dock handla gott utan att vara medveten om att du betjänar Jesus. Således kan du vara god men aldrig tillräcklig god vare sig med eller utan Jesus.Det är det som är poängen med nåden, samtidigt underlättar samvaron med den Helige Ande ditt goda förhållningssätt. Jämför inlägget om Andens frukter. Jag vet inte om detta på något sätt besvarade din fråga?