Nu har jag nått slutet på boken (Ansikte mot ansikte - samtal om kristen tro av Skytte & Stinissen). Sista kapitlet handlar om himmelriket och det är ett ämne som jag alltid haft svårt för. Varför vet jag egentligen inte, det har bara aldrig känts viktigt för mig eller egentligen  haft någon som helst betydelse för mitt beslut att följa Jesus. Det visar sig att jag delat denna min uppfattning med Skytte. Han har varit frälst i cirka 20 år och säger att det först är under de senaste åren han börjat intressera sig för himmelriket och vad som händer efter döden. Själv har jag varit frälst i 18 år, så följer jag i Skyttes spår så borde det vara dags för mig nu. Stinissen drar sig inte för att beskriva detta tillstånd av ointresse för himmelen som en brist hos den som är kristen.

"Det var nog enklare att tro på det himmelska förr, när vi inte hade en lika naturvetenskapligt präglad världsbild. Det kan intellektuellt finnas ett större motstånd mot att överlämna sig till tanken på att det finns ett liv efter detta, där jag skall få möta Jesus och se Gud ansikte mot ansikte. Om man är en sådan människa, och ändå vill vara kristen, säger man gärna: 'Vi får väl se! Min uppgift just nu är att bli en bättre kristen, att utveckla mig som människa, och sedan får vi se' Är det en fullständigt okristlig tanke?  (Skytte, men också precis mina egna argument)

Stinissens svar:

"Jag tycker inte det är en en särskilt kristlig tanke, detta 'sedan får vi se', nej, vi får redan nu leva lite grand i himlen... ...'Vi får väl se' är som om vi inte redan vet, men vi vet en hel del. Jesus har uppstått och många har sett honom."

Således finns det ingen väg runt detta för mig så svåra ämne och det blir inte lättare efterhand som texten fortskrider med spekulationer om att man möts av döda anhöriga då man dör. Dock varnar Stinissen å det bestämdaste för all form av spiritism, men säger att många männsikor mycket konkret kan uppleva närvaron av döda anhöriga. Ett fenomen som han tar som bekräftelse på livet efter detta och egentligen inte som något att ifrågasätta. Här är jag ännu inte helt med i vare sig intellekt eller känsla, men i ödmjukhet får jag se tiden an och hur livet med den Helige Ande kan påverka min uppfattning.

Härefter vidtar en tämligen lång diskussion om skärselden, helvetet och vilka som går förlorade. Skärselden är för mig ett tämligen katolskt begrepp och jag vet inte var jag teologiskt står i förhållande till detta. Stinissen har i varje fall ett för mig anorlunda sätt att beskriva vad skärselden är. Han menar att ordet skärseld kommer från ordet purgatoriu som betyder reningsplats och att det som renar oss är Guds kärleks eld, för att vi ska bli redo att träda in i himmelriket. Skärselden innehar sedan en nyckelposition avseende vem som slutligen kan komma till himlen och vem som går förlorad. Stinissen har en mycket tillåtande attityd avseende vem som slutligen kommer till himlen. Han menar att Gud inte vill att någon ska gå förlorad och att enda sättet att hamna i helvetet är att fullt medveten om vem Gud är och i princip öga mot öga med Honom aktivt säga: Nej tack, detta vill jag inte ha! Han tänker att vi inte aktivt behöver säga ja till Jesus utan att folk av alla religioner och även de som inte bekänner sig till någon religion men som gör goda gärningar är aktuella för himlen. Han spetsar till det med att även Hitler och Mussolini kan komma till himlen via skärselden. Hans argument är att om endast de som tackat ja till Jesus skulle komma till himlen skulle alltför många gå förlorade och detta skulle vara emot Guds plan.

"De flesta människor känner inte Jesus. Om man bara låter dem komma till himlen som känner Jesus, och har bejakat och givet sitt liv åt honom, då är det en väldigt liten minoritet som blir räddad. Jag är övertygad om att när en hindu eller buddist kommer till himlen är det faktiskt genom Jesus. Jesus är vägen, även om den personen inte visste att det var Jesus som var  verksam i henne eller honom. 'Allting är skapat i honom' säger Paulus, Jesus är med från början i varje människa. Han är det ljus som upplyser varje människa som kommer till världen som det står i prologen till Johannesevangeliet. Alla människor påverkas av Jesus."

I dessa passager tappar Stinissen mig för första gången och han gör det med besked. För ett ögonblick leker jag med tanken att det kanske beror på att detta faktum på något sätt får mig att känna mig lurad. Att jag ska behöva göra allt detta arbete med helgelse och korsfästande av köttet och så spelar det liksom ingen roll för Gud. Dessutom tycks mig missionsbefallningen helt förlora sin betydelse. Så fort jag har tänkt denna tanke kommer nästa tanke. Det kanske bara är mitt högmod som talar, att jag skulle vara bättre för att jag tjänar Herren och dessutom reflekterar det en lagiskhet att jag skulle vara värdefullare för Gud på grund av mina gärningar. Det hela lämnar mig med en känsla av förvirring och det känns inte riktigt bra.

Vad gör jag då, jo jag lutar mig mot ett bibelord som jag tagit till mig:

"Ty om du med din mun bekänner Jesus vara Herre och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, då bliver du frälst" (Rom 10:9)

samt:

"Därför, var och en som bekänner mig inför människorna, honom skall ock jag kännas vid inför min Fader, som är i himmelen." (Matt 10:32)

Dessa bibelord kräver enligt min tolkning ett mycket tydligt, aktivt ställningstagande och benämnande av Jesus Kristus som min frälsare och sann Gud.

Där jag idag befinner mig på min vandring kan jag inte se det på något annat sätt. Men till syvende och sist är det Gud som avgör och jag har också många gånger hört det sägas att vi ska bli förvånade över vilka vi en dag kommer att möta i himlen. Men domen är Herrens, min uppgift är att vara ett levande vittnesbörd om Honom, sedan tar Han hand om resten och det känns tryggt.