Det känns litegrand som att trötthet är mitt genomgående tema för tillfället och detta mitt under brinnande semester. Hur ska det bli då jag blir gammal om det är så här redan nu? Nåja, skämt å sido tänker jag att det  kan bero på alla livstilsförändringar jag gjort, i kombination med att jag under semestern är betydligt mer fysiskt aktiv än under arbetsåret. Detta innebär att jag "lider" av så väl fysisk som mental/andlig träningsvärk. Som alla som tränat vet är träningsvärken många gånger din bästa vän, eller den har kommit att bli det eftersom du har erfarenheten att den är av godo. Hade du bara känt smärtan men inte förstått orsaken hade du förmodligen blivit orolig och undrat om något varit allvarligt fel med dig. Lite grand så har har jag nog tänkt på sistone, men när jag betraktar de förändringar jag gjort blir det begripligt för mig att det kostar på lite grand och i analogi med träningsvärkstanken hoppas jag att kunna skörda resultat i form av ökad styrka och kondition såväl i kropp som i ande.

Nu landade jag naturligtvis inte i ovanstående slutsats omedelbart utan tog några "omvägar" först. Dessa omvägar har naturligtvis inte varit av ondo utan fyller sin funktion de med.

Den huvudsakliga omvägen har varit det man kallar syndamedvetenhet ett begrepp som Wilfrid Stinisen beskriver så här:

"När man blivit existentiellt medveten om att Gud är kärlek, börjar man förstå hur fruktansvärt det är att inte ta emot denna kärlek. Då börjar syndamedvetandet att vakna... ...Egentligen tycker jag inte att man skall söka efter syndamedvetande. Det kommer av sig självt. Därför skall man inte hela tiden tala om det, i varje fall inte som något man eftersträvar. Visst skall man rannsaka sitt samvete, men det äkta syndamedvetandet kommer genom mötet med Gud, genom konfrontationen med hans kärlek. Och då sker det, jag skulle nästan vilja säga, automatiskt. När man erfar något av Guds ofattbara kärlek, blir man också medveten om att man är likgiltig, kärlesklös, otacksam. syndamedvetandet är en frukt av mötet med Gud."

Detta är något jag tror att jag har ganska mycket erfarenhet av (om jag förstått begreppet rätt, vill säga). För mig har det i alla fall handlat om att desto närmare jag låtit Gud komma mig desto känsligare har mitt samvete blivit. På något sätt blir min otillräcklighet och till syvende och sist min totala maktlöshet uppenbar. Det är i detta läge, och efter mycket vånda, jag kapitulerar, med stor tacksamhet, och lämnar över mitt liv i Hans händer. Det blir ett slags perpeetum mobile där synden driver mig i armarna på Gud som förlåter och samtidigt gör mig mer medveten om min synd vilket driver mig i armarna på... osv.

För att knyta ihop det hela med omvägen och träningsvärken så har det varit en period som varit lite känslomässigt jobbig där många av mina karaktärfel stått som i eldskrift framför mig och då har jag trillat i svårmodets fälla:

"Var framför allt på din vakt mot svårmodet, det är värre och mer fördärvligt än själva synden. När den onda anden väcker upp dåliga tankar är hans mål inte i så hög grad att föra människan in i synd, utan snarare genom synden få henne att förlora modet."

Det där är blockeringen som stoppar min perpeetum mobile för:

"Att vara svårmodig är mycket farligt eftersom det betyder missmod, att man mister modet. Och har man inte mod, då förmår man inte förändra sig, då sitter man där och 'är som man är', och då sker ingen utveckling. Man måste hela tiden bevara hoppet, en längtan, en tillit, en förvissning om att det går att ändra sig, att någonting kan hända. Så är det för en kristen. En kristen sitter inte där ensam med sig själv, han har Gud. Och Gud längtar efter att bota, hjälpa, förvandla."

Denna insikt bröt mitt dödläge och hjälpte mig att hitta lite kärlek och förståelse för mig själv och se där: Metaforen om träningsvärken vände det "onda till det goda". Tänk vad ett nytt perspektiv kan tillföra.