Av de olika saker jag skrev om igår var det tydligen frasen "Att vara för mycket" som väckte en del funderingar hos de som läst inlägget. Det var spännande att läsa de bägge kommentarerna som kom från två mycket olika utgångspunkter och som också beskrev två relativt olika sätt att tänka och betrakta tillvaron.

Den ena kommentaren förespråkar en mycket radikal livshållning. Att vill man leva i smörjelse måsta man vara radikal. Vidare att det som främst kan attrahera de som inte är frälsta är att vi som kristna har en livsstil som är tydligt anorlunda än de ofrälstas livsstil. Annars har vi - och genom att vi är det kristna exemplet omfattar detta vi förutom oss själva även hela kristenheten - inget att erbjuda. Frågan som väcks är: Varför skulle jag bli en kristen om det inte påverkar mitt liv? Om jag kan fortsätta att leva som jag alltid gjort? Från det andra hållet kommer en replik om bristande trovärdighet, lite grand utifrån devisen "Tomma tunnor skramlar mest". Den som är trygg i sin tro och övertygelse kan övertyga andra genom sitt lågmälda vittnesbörd, som blir tydligt i vad man utstrålar och är, mer än i vad man säger eller gör i det offentliga. Här handlar det också om ett behov av trovärdighet att man tål att vara genomskinlig att jag är samma människa på insidan som jag är på utsidan.

Jag tror att det går att integrera dessa olika sätt att vara. Min tanke är att det till slut bara handlar om att vara trogen sitt "sanna jag". Detta sanna jag är ett jag som i grund och botten är skapat att vara Guds avbild. Jag blir mer och mer mitt sanna jag desto mer jag umgås med Gud och blir förvandlad av detta umgänge. Sedan har Gud skapat oss med olika personligheter och med olika gåvor. Väldigt få av oss förmår att vara allt för alla, men vi kan alla vara något för någon, Det vill säga min livsstil, mitt språkbruk, mina manér kan tala till en person, men kanske inte till en annan.

Samtidigt (som jag ju alltid brukar säga) finns det också vissa "grundregler" som vi kristna förväntas hålla oss till. De handlar om att vara sanna och kärleksfulla. Att älska Gud och vår nästa efter den bästa förmåga som står oss till buds. Lyckas vi hålla oss till det, vilket vi ju inte alltid gör, så det får vara ett strävansmål snarare än ett uppfyllandemål, kommer vi att eliminera risken att vara eller upplevas som falska. Åtminstone i flertalet fall. Jag tror också att vi kan möta människor som blir provocerade av vår livsstil (även då den är genuin), kanske för att den pekar på brister i deras eget liv.

Själv är jag en person som pendlat en del mellan det lågmälda och det mer högljudda. Jag vet ännu inte riktigt var jag hör hemma, men detta är en resa som jag just nu gör med ett så öppet sinne och hjärta som jag bara förmår. En personlig reflektion är att jag vid de tillfällen då jag velat "gå vidare" i min tro och avsatt mer tid för Gud, då har jag oftast dragits åt det mer radikala hållet. Jag vill se under och helanden. Jag vill att det verkligen ska spela en roll vilka val jag gör. Jag har en hunger efter mer av de karismatiska delarna av kristendomen och en hunger efter mer av Gud. Men jag har ibland svårt att släppa taget och ge mig hän. För mig är detta på så stort allvar att jag tänker att det verkligen har kraften att förändra mitt och andra människors liv och samtidigt som det lockar mig så skrämmer det mig. Inte för att jag inte litar på Gud, utan för att jag inte litar på min egen uthållighet. Ska jag vara ärlig så kan det också vara så att jag inte är helt säker på att det är Gud jag lyssnar på, det kan ju vara mina känslor som drar iväg med mig. Visar det sig sedan att jag lyssnat mer på mig själv än på Gud kan jag var lite orolig över vilka konsekvenser det kan bli av mina val.

Det är därför som jag umgås mycket med Gud och läser mycket vad andra kristna tänkare har för erfarenheter. Allt för att våga ta språnget till "nästa nivå" - vad den nu rent konkret kan innebära. Men jag är hungrig och jag vill mer...