För omväxlings skull, ett morgoninlägg. Anledningen är att jag vid min "morgonandakt" stötte på ett resonemang som av och till tagit en del tid och tankar i anspråk. Det handlar om min egen mycket kraftiga reaktion mot människor som på ett nästan glättigt sätt "slänger ur sig" kommentaren: "Det måste vara någon mening med det" till eller om andra människor som råkat ut för någonting svårt. Eftersom jag arbetar med människor som många gånger varit med om hemska saker och hör deras historier och ser deras lidande har jag ofta svårt att se att det finns en inbyggd mening i det de har upplevt. Jag menar säg till ett incestoffer eller ett annat offer för våld, eller till personen som förlorat sitt barn genom sjukdom eller olycka att: "Det är säkert någon mening med det". Det funkar naturligtvis inte. Samtidigt tangerar det diskussionen om huruvida Gud prövar människan genom lidande (en mer aktiv roll) eller om han tillåter att människan prövas (en mer passiv roll) eller om lidandet i grund och botten beror på människans onda natur (arvssynden) i kombination med den fria viljan.Den hållning jag under senare år haft i frågan är att det inte finns någon inneboende mening i lidande och prövningar men att vi med Guds hjälp kan få möjligheten att skapa mening i det som skett och på det viset omvandla ont till gott.

Då jag i dag i boken Ansikte mot ansikte - samtal om kristen tro av Skytte och Stinissen hittar följande citat känns det som om jag inte varit helt fel ute:

"Så länge vi lever är ingenting färdigt. Ingenting står fast en gång för alla. Så länge vi lever kan vi ständigt förnya och omskapa vårt förflutna. Vi inte bara kan det, det är vår uppgift och vår kallelse att göra det förflutna meningsfullt."

"Det förflutna kan bli meningsfullt, men det blir det inte av sig självt, om jag bara sitter och väntar. Jag måste samarbeta med Gud. Detta är väldigt viktigt, det handlar om en synergi, ett samarbete mellan Gud och människa. Och det är djupt bibliskt. Jesus kommer och knackar på hos mig, men jag måste öppna. Om jag inte öppnar händer ingenting."

Ett viktigt tillägg är enligt min mening att det här är en process, en process som måste få ta tid. Det finns ingenting glättigt eller respektlöst i denna hållning. Bara ett hopp om att  det går att förvandla ont till gott - med Guds hjälp. Men vi måste själva vara villiga därtill och vi kan alltid be om nåden att bli villiga även om det mänskligt sett ibland kan tyckas (nästan) omöjligt.