Just nu känner jag mig seg, klibbig med en lätt, lite molande huvudvärk. Har skruvat ihop ett IKEA skrivbord med tillhörande hylla med insatser. Sedan visade det sig att det egentligen var för stort för rummet som det skulle dela med en dubbelsäng. Av denna anledning fick jag börja flytta runt de få möblerna i rummet och slutligen när dubbelsängen stod mot vägg nummer fyra och nattduksborden var bortrationaliserade funkade det äntligen. Sedan flytta och borra upp sänglamapan, allt i intensiv sommarvärme och med svetten lackandes. Detta projekt tog större delen av dagen i anspråk, det hela avslutades med en tripp till återvinningen för att göra av med överblivet emballage. Jag hade hoppats att en känsla av förnöjsamhet efter väl utfört arbete skulle infinna sig, men känner mig bara seg och snart väntar den dagliga 7 km promenaden med hustrun.

Det jag funderar över är hur jag kan hålla den goda känslan av Gudsnärvaro levande under sådana här vardagliga vedermödor. Det är ju inte på något sätt så att jag varit utsatt för överdriven stress eller prövning, men nog slank några svordomar igenom när projektet strulade för mig och nog var jag stundtals irriterad. Men den där riktiga lusten som jag ibland kan ha att ta in något uppbyggligt material t.ex lyssna på en predikan med bra undervisning eller få lust att be nu när jag har tid att göra det medan händerna gör sitt arbete. Den fanns inte där - inte heller arbetets glädje fanns där just då.

Jag inser sedan det jag redan vet att gudsrelationen inte handlar om en ständig salighet, utan att detta tillstånd när himlen så att säga är öppen, kommer och går. I boken Ansikte mot ansikte - Samtal om kristen tro där Göran Skytte samtalar med Wilfrid Stinissen tas detta upp och det ständiga "salighetstillståndet" beskrivs som ett potentiellt andligt sett farligt tillstånd, då det lätt kan locka till högmod.

"Denna period är således god och man skall inte önska få hoppa över den. Men den förblir en fas för nybörjaren. De härliga känslorna, som här överströmmar människan, går inte så särdeles djupt, kärleken är ännu mycket ytlig och riktad mot det egna jaget."

Det där kändes lite som en kalldusch måste jag säga. Men här utvecklar Wilfred lite om termen nybörjare:

"På något sätt är man nybörjare hela livet, samtidigt som det ändå finns en viss erfarenhet. På samma gång som man känner och vet att man är nybörjare, så finns det en djupare tro, man är mer förankrad, man tappar inte så lätt fotfästet när det är mörkt, när man inte känner något av Gud. Man vet ändå att Gud är densamme."

och slutligen:

"Nybörjare brukar tro att de, som Prometeus, kan stjäla elden från Gud, att det räcker att arbeta med sig själv för att förverkliga den efterlängtade heligheten. Resultatet är i bästa fall ett monument som vittnar om högmod inte om helighet."

Jag tror att det här handlar om en vilja att styra saligheten, att äga den genom gärningar snarare än genom tro. Att ordet varnar för självcentrering, när all kristenhet i grund och botten handlar om relation och kärlek.