Dagens tema är lite funderingar kring trons dialektik. Vad jag menar med detta tarvar troligen åtminstone en kortfattad förklaring. I mitt yrkesliv arbetar jag bland annat med en behandlingsform som heter Dialektisk Beteendeterapi, vilken vanligtvis förkortas DBT. Terapin är ursprungligen utvecklad för att hjälpa kvinnor med Borderline Personlighetsstörning eller som man ibland kallar det Instabil Personlighetsstörning. Man kan något förenklat säga att det är en vidareutveckling och anpassning av traditionell KBT behandling. En av finesserna är att man jobbar mycket med att balansera förändring och acceptans. En grundtes är att saker sällan är antingen eller utan de är snarare både och - samtidigt. Det här är ett koncept som jag tycker påminner mycket om livet med Jesus. Balans mellan helgelse och nåd, vara och göra, etc.

Jag har ju en tid haft mycket fokus på syndamedvetande, lidande, helgelse osv samtidigt som jag är fullständigt medveten om att jag är frälst genom nåd och inte genom gärningar. Men det känns liksom att jag vill leva mer helgat ju mer jag umgås med Gud. Idag hittar jag då passande nog en annan ingång i boken jag för tillfället läser (ja, det är fortfarande samma bok - se tidigare inlägg).

"Varje människa är en dubbelnatur. Det finns inom henne både ljus och mörker, hon bär något av Guds helighet inom sig men är samtidigt en syndare."

"Människan är en åker. I denna åker finns en gömd skatt (Matt 13:44). Djupast i ditt inre bär du på en ofattbar rikedom, du bär på gudomligt liv. Det är en bra bild. Jesus talar om detta i evangelierna. Det finns en skatt vi måste söka, och vi måste också själva söka och gräva fram skatten. Vad det handlar om är att gräva upp det gudomliga ur det mänskliga, anden ur materien."

och apropå arbetet med att gräva sig ner i sig själv för att finna skatten.Ett arbete som många ryggar för och tänker att de inte orkar genomföra:

"Redan detta att man kämpar är något som vitaliserar och ger kraft. Och när man vet att man kämpar för någonting så dyrbart, vet man att det är mödan värt. En sådan kamp leder till glädje och till större frihet. Du har fått den Helige Ande, han bor i ditt hjärta, du är ett ljusets barn. Det är möjligt att du inte är tillräckligt medveten om din syndighet. Men det är helt säkert att du inte är tillräckligt medveten om din helighet, det gudomliga liv du bär inom dig."

Och här kommer vändningen som jag tycker är så underbar:

"Det är klokt att inte främst rikta uppmärksamheten mot det som gått snett i dig; synden, det som har skadat din Kristuslikhet. Det är mycket bättre om du först ser på allt det som ännu oförstört finns kvar av Guds avbild i dig, och så försöker vara trogen den sannaste och bästa delen av dig själv."

Vandringen med Herren är verkligen dialektisk i sitt samtidiga fokus på det goda och det onda inom oss och katalysatorn är Jesus som visar oss kärlekens väg. Det är där jag kan finna min balans i en Kristuslikhet som handlar om relationer, relationer som blir sanna och kärleksfulla då jag förminskar mig själv samtidigt som jag växer i Kristus. Det är när jag dör från mig själv som jag blir levande på riktigt - tillsammans med er!