Det kändes lite konstigt att inte skriva ett inlägg igår. Det berodde inte på att jag brutit min "TV-fasta" utan berodde på en kombination av datorproblem och att vi hade några goda vänner över på en bit mat igår. Det blev ingen daglig promenad heller, tur att jag började dagen med lite löpintervaller. Idag är jag dock tillbaka i rutinerna igen. Gårdagens rutinavbrott fick mig att reflektera en del över innehållet i mina rutiner, vad de egentligen syftar till. Svaret är ju egentligen helgelse, ett "förädlande" av mig själv för att jag ska bli mer frimodig inför Gud - eller?

Helgelseprocessen är för mig lite klurig. Närheten till Gud gör mig syndamedveten vilket leder till syndanöd vilket leder till att jag försöker korrigera saker i mitt sätt att vara och förhålla mig. Detta för mig närmare Gud osv, detta har jag skrivit om i ett tidigare inlägg. Detta är naturligtvis en del i det hela. Likaså faran i att falla offer för föreställningen att helgelsen i form av olika pålagor jag lägger på mig själv som ett slags formel för att komma närmare Gud lätt leder till högmod och lagiskhet.

Men samtidigt - om jag betänker att Jesus är Gud i mänsklig form. Det vill säga det mänskliga exempel på gudomlighet som vi har att använda som måttstock och föredöme. Då är det en form av "Gudstjänst" att outtröttligt arbeta på att bli mer lik Honom. Arbeta och även att "utsätta" oss för den förvandlingsprocess som finns inbyggd i att "bada i" Hans gränslösa kärlek. Det är också viktigt att inte glömma att genom det offer som Kristus har gjort är vi redan felfria i Faderns ögon och kan närma oss Honom utan skam. Däremot är vi inte alltid felfria i våra egna ögon och för mig funkar det som så att om jag lever i någon form av "medvetet, regelbundet" syndande på något plan. Att det finns något område i mitt liv där jag är medveten om min synd men ändå inte omvänder mig eller försöker komma till rätta med den. Då klarar inte jag av att närma mig Gud med tillförsikt och frimodighet. Han skulle förmodligen fixa att ta emot mig med kärlek - men jag skäms. Det var precis det samma som hände Adam och Eva efter syndafallet. De gömde sig för Gud då de skämdes över sin nakenhet. Skammen inför vår skapare hade gjort sitt intåg på scenen. Däremot känner jag inte att jag måste vara syndfri för att närma mig Gud, då hade det varit kört. Men om jag i mitt hjärta vet att jag gör så gott jag kan, då kan jag vara trygg i Guds nåd. Det jag nu beskrivit är inga teologiska fakta utan bara hur det fungerar för mig just nu.

En annan poäng med helgelsen är också det exempel vi som kristna är (och skall vara) inför såväl medsyskon som inför de som ännu inte är frälsta. För våra medsyskon kan vi fungera som föredömen och inspiration och för våra ofrälsta vänner är vi Kristi representanter på jorden. Det är genom oss Han kan bli synlig. Genom vårt exempel kan det bli attraktivt att lära känna Herren och vi får en legitimitet och trovärdighet i vårt vittnesbörd bara om vi lever som vi lär.