Jag har en tid haft ett liv då jag känner att jag "ständigt" blir avbruten i mina rutiner. Framförallt har det gått ut över morgonmeditation och bloggande, men även lite här och där i mina vardagssysslor. Då jag är en ganska rutinbunden person kan till exempel en sådan sak som fint väder nästan bli ett problem. Detta då fint väder ju = strandväder, åker man till stranden med fru och barn i några timmar ruckas schemat. Så alldeles oerhört korkat att bli stressad över vad de flesta skulle betrakta som ett välkommet avbrott i rutinerna. Men det finns också en annan del av att bli avbruten, det är när avbrotten hindrar dig från att göra något som du tycker är viktigt.

Just nu läser jag boken "Kärlekens fyra ansikten" av CS Lewis och redan i början av den här boken stötte jag på följande lilla citat som berikat mitt liv mycket:

"Vår förebild är inte bara den Jesus som hängde på korset, utan den som var i snickarverkstaden, på vägarna, i folkträngseln, som mötte larmet och kraven och det bittra motståndet, som sällan fick ha lugn och avskildhet, som ständigt blev avbruten. Detta är så totalt olikt allt vi föreställer oss om det gudomliga livet. Och det är tydligen inte bara likt det, utan är det gudomliga livet när det fungerar under mänskliga villkor."

Att få en känsla av att bli avbruten handlar i grund och botten alltid om att man egentligen sätter sina egna behov före medmänniskans behov. Hur långt ska man då nedprioritera sina egna behov? Detta kanske borde stå i proportion till medmänniskans behov?? Hur värderar jag detta? Jag har inget definitivt svar på detta. Svaret kommer sannolikt att variera med situationen och för att belysa en ytterlighet så kan jag ta exemplet när dina barn "hela tiden" avbryter dig med sina behov - var går gränsen mellan lyhördhet och att skämma bort dem? Eller åtminstone den nivån där man gör dem en björntjänst genom att inte lära dem att sätta sina egna behov i relation till medmänniskornas behov och därmed ibland nedprioritera de egna behoven.

 En ledtråd kan finnas i 1 Kor 13:4-7

 "Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den."

Kärleken är inte stridslysten, den söker inte sitt eget. Den syftar bara till att fylla den andres behov. Således tror jag jag kan flytta min "snällhetsgräns" bra långt innan jag blir "så snäll att jag blir dum".

Dessa tankar har gjort att jag börjat betrakta avbrotten som välsignelser eller åtminstone en möjlighet att träna på att visa kärlek. Det blir kanske inte alltid som jag planerat men... ...Vi vet att för dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa. Rom. 8:28 ... Detta innebär att jag kan lita på omständigheterna och betrakta dem som Gudasända. Missar jag blogg eller meditation en dag på grund av omständigheter (inte ren lättja) så är det inte hela världen. Då var det meningen att jag skulle göra någonting annat.

Ville bara avsluta med ett annat citat som jag råkade hitta idag (i samma bok) som knyter an till liknelsen om fåren och getterna och kanske i även i någon mån till Lenas fråga:

"'Våra viljor är våra för att göra dem till Dina'. Som alla kristna vet finns det ett annat sätt att ge till Gud - varje främling som vi ger mat eller kläder är Kristus. Och detta är uppenbarligen gåvokärlek till Gud, vare sig vi vet det eller inte. Kärleken Själv kan verka i dem som inte vet något om Honom 'Fåren' i liknelsen hade ingen aning om vare sig den Gud som fanns dold i den fånge som de besökte eller den Gud som fanns dold hos besökarna. (Jag (författaren -  min anm) förutsätter att hela liknelsen handlar om domen över hedningarna. Den börjar ju med att säga, på grekiska, att 'alla folk' skall samlas inför Herren - antagligen hedningarna, goyim.) Således blir de som inte är frälsta, nämligen hedningarna, dömda utifrån sina gärningar, medan vi som kristna står under nåden.