Jag har skaffat iPhone! Gjorde det mig lyckligare, mer tillfredsställd, coolare, andligare...? Förde det mig närmare Gud - eller kanske längre bort? Eller det kanske inte påverkar mig alls?

Min upplevelse är att det blev ett distraktionsmoment som inbjuder till en myckenhet av egentligen meningslöst tidsfördriv. Ni vet - leta appar, vara uppkopplad mot mail och FB osv. Samtidigt försöker jag legitimera det med att en iPhone i sig själv är ett neutralt föremål som jag sedan kan fylla efter mitt eget behag. Jag skaffade naturligtvis appen "Bibel 2000", laddade in predikningar, lovsång och genväg till "mannakorn" som om det skulle legitimera iPhonens status som andlighetsfrämjande. Eller åtminstone som inte andligen nedbrytande. Nu trängs de "andliga apparna" tillsammans med huvudsakligen nyhets- och idrottsbaserade diton. Samtidigt funderar jag en del över det ekonomiskt försvarbara i denna typ av konsumism i en värld där många saknar livets nödtorft. En annan erfarenhet är att införskaffandet av denna iPhone gjort mig mer öppen för annan konsumism, det så att säga stimulerade mitt habegär på ett generellt plan. Plötsligt såg jag saker jag ville ha både här och där - mina ögon blev inställda på konsumtion.

Jag läste en artikel i tidnskriften Pilgrim. Artikeln var skriven av Maria Kuchen (ska vara ett tyskt u med prickar över men ett sådant finns ej på mitt tangentbord och jag hittar det inte heller bland de tillgängliga fonterna på denna blogg, Maria får ursäkta) artikelns rubrik var "Avgiftning" och den handlar om Marias reflektioner över en artikel skriven av en modeskribent som gör ett köpstopp. I artikeln finner jag en del tänkvärda citat:

"För att se och fatta Guds vilja krävs impulskontroll, det krävs att mitt impulsiva "ja" ofta nog ersätts av ett djupare grundat "nej", det krävs att jag avstår från saker jag begär för att se vad jag behöver."

"Att låta behov i stället för begär styra inköp gör att jag känner mig lättad och ren."

"I överflödssamhället behöver mitt djupt grundade "nej" inte vara förnekelse. Tvärtom kan det vara ett sätt att bejaka. Och man behöver inte vända ryggen åt det sinnliga för att man vägrar göda sitt omättliga begär."

"Därmed blir köpstoppet mer än bara ett sätt att spara pengar, protestera mot miljöhot och arbetsförhållanden i tredje världen eller bejaka kvalitet. Det blir en andlig övning med egenvärde. Även om inte de andra aspekterna av shoppandets problematik fanns där, skulle den andliga aspekten bestå: att förstå min egen djupaste vilja genom att befria den från impulsernas välde av nycker, att synliggöra hur min egen djupaste vilja sammanfaller med Guds vilja."

Nu var mitt syfte inte att fördöma all shopping utan snarare en påminnelse till mig själv (numera så populärt benämnt - note to self) att förhålla mig reflekterande till mina egna handlingar ett slags ständigt pågående självransakan som syftar till att få mig mer i samklang med min Herre och Gud.

Jag har fått lära mig att genom umgänge med den Helige Ande kommer andens frukter att mogna inom mig eller kanske snarare uttryckas genom mitt sätt att vara i relation till andra. Har ni tänkt på att andens frukter är en beskrivning av den attityd vi kristna förväntas ha i vår relation till andra? Det är inte ett uppradande av esoteriska andliga principer som bara går att använda i din avskilda eremitgrotta.

Åtminstone för mig personligen är det svårare att dana karaktären då jag stöter på människor vars åsikter, attityder, utsrålning eller vad det nu kan vara drabbar min köttsliga svaghet med resultatet att jag kanske fördömer, snackar skit om, föraktar eller åtminstone bedömer mig själv som varande av en annan sort (en bättre sort - oftast) än dem. Jag träffar ibland också de människor som utlöser den rakt motsatta reaktionen hos mig. Du vet de där människorna som är framgångsrika, välbärgade, välutbildae, begåvade, vackra, vältränade etc. De där människorna som också är en annan sort än mig, den sorten som kan få mig att känna mindervärde eller ibland till och med avund. Dessa känslor särskiljer mig från mina medmänniskor och detta är inte vad Gud vill.

För mig kan ett motmedel vara att avsätta en tidsperiod i bön och kontemplation över andens frukter:

• Kärlek
• Glädje
• Frid
• Tålamod
• Vänlighet
• Godhet
• Trofasthet
• Ödmjukhet
• Självbehärskning

De finns i Gal 5:22-23.

Just nu har jag utvalt: Tålamod, Vänlighet och Självbehärskning. Detta då jag upplever att det är brister i mognaden av dessa frukter som för närvarande orsakar mig och min omgivning störst lidande. Det är inom dessa områden jag ständigt får be om förlåtelse och i bön försöka omvända mig. Så har det varit den senaste tiden. Min egen teori är att det delvis beror på stress, där jag tömmer ut mig på jobbet och det blir lite över till de relationer som finns utanför. Det är åtminstone i de relationerna som jag själv lägger märke till det och skäms. Självklart finns det mycket mognad kvar att önska även på andra områden. Men just nu är detta mitt projekt.

Efter flera år då jag gradvis tappat fokus för min tro och även formerna för mitt trosutövande har tomheten och längtan efter Gud slutligen "tvingat" ner mig på knä. Livsomständigheterna (frukterna) har entydigt visat mig hur allomfattande mitt beroende av honom i grund och botten är och hur fåfängt det blir att pendla mellan vardagens polarisering mellan högmod och missmod. Tillstånd som på senare tid varit direkt och kortsiktigt kopplade till framgångar eller motgångar i min dagliga tillvaro med jobb (karriär), familj (huvudsakligen barnens med- och motgångar), hem, ekonomi, vänner, intressen osv. Att förlora mitt beroende av Gud ur sikte har lett mig till ett högmod som lättast uttrycks med den gamla devisen "Man är sin egen lyckas smed"

Denna blogg skriver jag just nu inte för att den i första hand ska bli läst. Vilket naturligtvis är ett uttalande som låter helt intelligensbefriat och som snarast borde förvisa mig till det privata dagboksskrivandets ensamma domäner. Men tanken på att det kan finnas en annan läsare tvingar mig att åtminstone försöka skärpa mitt språk och min tanke och det är väl detta som just nu är mitt huvudsyfte.

Jag har sedan en tid inlett något som jag för mig själv beskrivit som en slags andlig fasta eller reningsprocess. En process som jag tänker mig ska skapa ett gudsutrymme i mig ett utrymme som kan fyllas av gudsnärvaro och Helig Ande. Det är en process som präglas av att avstå från en del saker (för hur lång tid vet jag inte avseende vissa, andra tänker jag att jag bör avstå från även på lång sikt). Det är saker som drar igång mitt begär till sådant som inte är nyttigt för mig, åtminstone inte om det lämnas helt otyglat. Det handlar om saker som berusningsmedel; vissa former av: mat, TV-tittande, film, böker, musik som i allt för hög grad distraherar mig från mitt umgänge med Gud.

Är då detta inte farligt nära ett lagiskt förhållningssätt? Här vill jag då särskilja positionen som kristen från vandringen som kristen. Frälsningen är klar genom  bekännelsen av Jesus som Herre och genom Hans korsfästelse och uppståndelse. Detta är alltid den grundläggande position som vi som kristna kan vila trygga i. Vandringen som kristen tänker jag handlar om lärjungaskap och helgelse och den visar tydligt på mitt ständiga beroende av Honom som gör det möjligt och Hans nåd som lyfter upp mig då jag (oundvikligen) faller.