Tillbaka igen efter ett på sätt och vis ofrivilligt uppehåll. Det har helt enkelt varit för mycket annat i livet för att jag ska ha haft tid att skriva. Jag misstänker att mina inlägg kommer att bli mer sporadiska nu när vardagslivet dragit igång igen. Men jag tänker att Gud kommer att skapa utrymme och inspiration i så hög grad som Han anser vara passande.

Idag fick jag en ny kollega, det är en person som jag känner såväl yrkesmässigt som privat sedan tidigare. Dagens reflektion handlar om hur oerhört självmedveten denna nya kollega gjorde mig. Det blev mycket tydligt för mig hur mycket energi jag någonstans lägger ner på att modellera mig själv och fundera över hur jag ter mig i andras ögon. Jag som faktiskt ibland inbillat mig att jag är en ganska självständig person med integritet. Men vad är det då för signaler jag vill sända ut? Tja... ....kompetens, effektivitet, att vara en viktig kugge på min arbetsplats, samtidigt trygghet och tålamod tror jag.... Nåja ibland är det nyttigt att bli påmind om sin fåfänga.

Samtidigt kom jag att tänka på en predikan av Richard Waddell som jag hörde för ett tag sedan.Den predikan handlade bland annat om att de "ickekristna" ofta har järnkoll på vilka regler som gäller för oss som är kristna och att de allt som oftast ställer oss till moraliskt ansvar för olika företeelser. Detta är ett faktum som jag allt som oftast irriterat mig på och ibland nästan upplevt kränkande. Ni vet de där situationerna där man får stå till svars för allt från korståg, till homofobi, till sexuella övergrepp inom kyrkan etc.

Richard Waddell menar dock att detta är alldeles utmärkt och att det faktiskt är bra att vi förväntas hålla en hög moraliskt standard och därför snarast borde vara tacksamma för den hjälp vi får att komma ihåg detta.

Den slutsats jag kan dra av detta är att jag dels inte ska reta mig på folk som vet hur det ska vara och dels att jag faktiskt kan använda mig av drivkraften att göra ett gott intryck till något bra.

Dagens bön: Herre jag ber om nåden att vara tacksam för och dra nytta av mina medmänniskors kritik av mig personligen och krav på de kristna i allmänhet. Amen 

Dagen inlägg har hämtat inspiration ur två vitt skilda artiklar som jag läst idag. Den ena mer jobbrelaterad och den andra ur Icakuriren. De tankebanor de gett upphov till får/ska inte tolkas som att jag ser några kausalsamband mellan Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och brister i gudstro eller något liknande. Men följ med så får ni se hur jag tänkt.

Den första artikeln jag läste var en debattartikel i tidningen Psykisk Hälsa, en tidning som jag uppfattar som en psykodynamisk bastion i svensk psykiatri. Artikeln problematiserade en del kring själva definitionen på ADHD och som en följd av detta lyfte den fram andra förklaringsmodeller, varav olika former av brister i anknytningen är en alternativ förklaringsmodell. Avseende anknytning finns det kanske två huvudfåror, den ena handlar om att barnet med en medfödd neurofysiologisk förändring (ADHD) är svårt att knyta an till. Den andra att det är brister i föräldrarnas förmåga att skapa anknytning som orsakar problematiken.

Artikeln i Icakuriren var en artikel om fenomenet Blondinbella, där hennes livsfilosofi och även hennes tidning Egoboost presenterades. Förvisso hade jag hört talas om Blondinbella tidigare, men inte riktigt förstått vad hon stått för och hur kontroversiell hon var.

Den tanke som slog mig som en gemensam nämnare för de bägge artiklarna var egofixering och bristande ömsesidighet. Hur fick jag nu ihop detta? Först och främst är det mycket viktigt för mig att betona att detta bara är lösa asociationsbanor helt utan vetenskaplig grund eller vetenskapliga anspråk. Det är bara "tankefigurer" som kom för mig.

Den ena tankefiguren tog avstamp i begreppet bristande anknytning i kombination med starkt ökande förekomst av ADHD. Där jag tänkte som så: VI lever i ett samhälle som i mycket hög grad prioriterar jaget och de egna behoven. Ett samhälle som också är uppbyggt för att ge snabb behovstillfredsställelse. På ett sätt lever allt fler av oss ett liv på kredit eftersom vi inte orkar spara då detta innebär att få skjuta upp sin behovstillfredsställelse. Förvisso betonas flexibilitet och social kompetens som viktiga framgångsfaktorer - men det är just det att det är framgångsfaktorer, det blir verktyg att använda för att nå framgång eller få det jag vill ha. Det finns också en aspekt av att optimera våra barns uppväxt. Detta i så hög grad att jag ibland kan vara rädd att vi inte ser våra barn bland alla aktiviteter. Det är nästan så vi läser oss till våra barns behov snarare än känner in dem. Är behoven sedan inte i samklang med normen för dagen (satt av experter och/eller förskolor/skolor) måste barnet snarare än kraven och miljön modifieras. Nu spetsar jag till det, vilket jag är helt medveten om. Men jag får erkänna att jag själv i vissa avseende varit ett offer för denna typ av tänk. En annan del har handlat om att jag tänkt att det går att leva mitt liv som före barnen + ett nytt barnapassat liv samtidigt. Möjligen skulle dessa faktorer kunna påverka relationen vi har till våra barn.

Nu till Blondinbellas filosofi som jag tolkar som att: Världen är ett smörgåsbord. Ta för dig av det du tycker om. Förverkliga dina drömmar. Ha kul. Bli framgångsrik. Och sedan ge ut en tidning med titeln Egoboost - det säger något om vilken världsbild man har, även om det kanske inte är menat att tas bokstavligt. Men konceptet har blivit mycket framgångsrikt hos den unga kvinnliga befolkningen.

Sammantaget speglar det en värld där egoperspektivet är det styrande i kombination med snabb behovstillfredsställelse. Åtminstone är det så den påverkar mig många gånger och jag måste ofta aktivt arbeta på att bryta mig ur det perspektivet.

Som kontrast till detta tycker jag att det kristna perspektivet känns välgörande: Det handlar om relationer. Att älska sin nästa. Sätta andra före sig själv, samt att förneka sig sjäv för att finna sig själv. Jag tror att detta perspektiv skulle kunna tillföra mycket gott för det allmänna psykiska välbefinnandet hos många människor.

Min bön för dagen: Herre hjälp mig att stanna upp. Hjälp mig att se till andra före mig själv och att förstå att jag har allt jag behöver i Dig. Amen.

Ibland är det konstigt som det kan bli. Igår skrev jag ett inlägg om Jesus på jobbet och idag fick jag möjlighet att vittna för min chef under en fikarast. Hon började fråga en del om min familj och min bakgrund och det finns ju en del tråkigheter där så hon frågade hur jag hade hanterat mitt förflutna. Då fick jag berätta att det var min tro som fullständigt hade förändrat mitt liv.

På ett sätt kändes det bra på ett annat sätt lite jobbigt. Det jobbiga bestod inte i att stå för min tro, utan i att jag i efterhand tyckte att mitt vittnesbörd blev lite väl tamt. Jag var kanske inte tillräckligt tydlig och radikal. Det blev tydligt för mig att situationen var ovan och att det faktiskt var riktigt länge sedan jag vittnade i en situation där jag inte var helt trygg och där det inte var på mina vilkor.

Jag kommer ihåg en tid i mitt liv då jag hade en ständigt återkommande bön om att vara frimodig och att aktivt hitta tillfällen att vittna och predika. Så detta var dels ett tacksägelseämne - att jag fick en bra möjlighet att vittna om min tro och dels ett fortsatt böneämne om mer frimodighet.

Men visst är det fantastiskt hur Gud förser oss med möjligheter att leva ut vår tro om vi söker Honom och är villiga att åtminstone göra vårt bästa för att stå upp för vår tro och samarbeta med Honom.

Min bön just nu: Herre ge mig mer frimodighet, låt mig se möjligheter att tala om Dig och lär mig lita på Din vägledning och kraft då jag gör detta. Amen.

Då var man tillbaka i arbetslivet igen efter semestern. Startar upp datorn och möts av 33 bevakningar i Cosmic. Jag har haft semester men för patienterna kan livet vara mycket anorlunda. På ett sätt kan det få mig att känna en känsla av otillräcklighet samtidigt en tacksamhet för att ha ett arbete som uppenbarligen efterfrågas och förhoppningsvis kan vara till hjälp för människor.

Nu till en typ av funderingar som jag nästan drar mig för att ventilera så här offentligt. Det är ett område som jag ibland uppfattar kan vara känsligt,  det är det här med hur mycket av min tro jag kan ta med mig in i arbetet? Jag vill börja med att mycket tydligt betona att allt arbete jag utför är i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet, allt annat är naturligtvis fullkomligt uteslutet. Men personen som utför arbetet, mannen bakom yrkesrollen (i det här fallet jag) bär ju med mig värderingar och en livsåskådning som i hög grad räknar med Gud  som en väsentlig del i människans välbefinnande. I mitt privatliv ber jag för helande och Gudomligt ingripande i människors liv.

Samtidigt måste jag medge att jag ibland varit rädd, eller rädd kanske inte är riktigt rätt ord i sammanhanget, men försiktig med att ens en gång be Gud om vägledning, vishet och sinnesro i mitt arbete. Detta då det nästan känts som jag tummat på regeln om vetenskap och beprövad erfarenhet. När jag skriver detta, låter det nästan dumt, men så laddat har det varit för mig att riskera att blanda religion och yrkesutövning. Var går egentligen gränsen för det accepterade? Att be för mig själv och mitt yrkesutövande tänker jag hör till religionsfriheten och jag bedömer att det gör mig till en skickligare yrkesperson. Men att be för min arbetsplats, kollegor, ledning osv... ... eller kanske ännu mer suspekt - att be för mina patienter? Att dessutom göra det i lönndom? I ärlighetens namn skulle jag kunna tänka mig en del som hade uppfattat det som en form av nästan övergrepp. Men det finns också de som jag tror skulle ha uppskattat det och naturligtvis dem för vilket det hade varit helt neutralt.

Samtidigt kan jag på ett annat plan nästan se det som en plikt att be för medmänniskor i nöd. Jag frågar inte om lov om jag ber för offer för till exempel en naturkatastrof och i det fallet hyser jag inga betänkligheter. Men när det handlar om patienter kryper det närmare. Jag tror själv att en orsak till detta är att det i min yrkesvärld så ofta betonas allt som är negativt med olika former av "religiös påverkan". Hela området är så infekterat att jag till och med drog mig för att överhuvudtaget beröra området här på min blogg.

Borde jag som kristen yrkesutövare till exempel gå ut med min tro som ett slags varudeklaration så att man kan välja eller välja bort mig även utifrån denna variabel? Eller är det tvärtom så att jag borde vara så tyst och privat om min tro att ingen vet om den eller att de som vet om den åtminstone kan säga: Det är ingen fara för jag har aldrig någonsin hört honom tala om den eller försöka pracka på någon den...

Jag känner och tycker även rent etiskt och moraliskt att det är rimligt att jag får utöva mitt yrke som den kristna person jag är.Det vill säga som en person med ett privat böneliv och kristna värderingar. Däremot accepterar jag att jag inte ska "predika" för mina patienter. I fikarummet förbehåller jag mig rätten att stå för min tro, även om jag inte är en speciellt påstridig person (åtminstone inte på jobet), men jag svarar om någon frågar och jag är absolut inte hemlig.

Då är nästa fråga: Hur kan/bör jag förhålla mig i det "semioffentliga" rum som denna blogg utgör? Finns det någon brytningspunkt där jag blir alltför offentlig med mina åsikter?? Det fanns ju ett fall för ett tag sedan med en blackmetalutövande lärare som ansågs vara företrädare för fel värderingar inför eleverna och han fick inte fortsätta arbeta. Jag vet ju också att vissa andra extrema åsikter inte är acceptabla inom olika yrkesgrupper. Jag vet dessutom att kristenhet av vissa anses som extremt och onyttigt för våra ungdomar...

Detta är frågor som jag funderar kring, men som ännu inte har ett svar. Det är dock intressant att se vad själva frågeställningarna gör med mig själv och hur jag förhåller mig till att kombinera tro och arbete.

Då var den här - sista kvällen innan det nya arbetsåret tar vid. Sex veckors semester till ända och därmed dags att utvärdera "semesterprojektet" samt dra upp lite riktlinjer inför vardagen.

Sammanfattningsvis har det här på många sätt varir den bästa semester jag någonsin haft. Det har varit en semester som delvis gett en ny, bättre inriktning på livet i stort. Delvis har det handlat om att återinföra goda vanor, delvis om att ta tag i gamla "surdegar", ni vet den där typen av uppgifter som man liksom aldrig blir färdig till att ta tag i och som bara ligger där och tar onödig energi. Just de sistnämnda sakerna har inte varit så stora utan det har varit att lämna in klockan som legat i en låda i över ett år, den behövde ett nytt batteri och en sprint ersatt i armbandet. Rensa den ena bärbara datorn och installera den på Noahs rum tillsammans med en bildskärm som stått på vinden i någon månad. Den typen av saker som inte är superviktiga, egentligen inte så svåra, men de har liksom inte blivit av. Med tiden hade det blivit ganska många saker av det slaget varav de allra flesta faktiskt är åtgärdade just nu.

När jag ser mig om i huset känner jag att både jag och hustrun har åstadkommit något som bidrar till ökad trivsel och som kommer att underlätta vardagen. Med andra ord väl investerad tid.

Den fysiska träningen i kombination med de andliga rutinerna har gjort att jag tappat några kilo i vikt, fått bättre kondition, känner mig piggare och har längre mental uthållighet och koncentration. Dessutom känner jag mig mer fokuserad och jämnare i humöret. Som bonus upplever jag att min gudskontakt och "min förmåga" att relatera livet till Gud och bibelord sker med större lätthet och mer naturligt.

Sammantaget många goda vinster. De två senaste dagarna har jag inte hunnit träna och inte haft möjlighet/ork att genomföra morgonmeditationen, till och med detta avbrott känns helt ok. Men hur gå vidare och konsolidera det som varit bra så att jag kan ta det med mig in i arbetsvardagen??

Jag får en mjukstart eftersom jag börjar arbeta två veckor innan Annika börjar arbeta och skolorna drar igång. Går jag upp som jag brukar i vanliga fall 5.30 hinner jag med mina morgonrutiner då resten av huset fortfarande sover. Fysisk träning hinner jag på kvällarna efter jobbet. När dessa två veckor är slut får jag fundera över om det går att "klämma in" meditation på lunchrasten. Jag tror inte jag orkar gå upp kl fem för att hinna med. Detta får jag fundera lite över...

Som jag nämnt tidigare, mina rutiner skall hjälpa mig inte förslava mig... ...ska bli spännande att se vad jag kan få med mig in i vardagen.

Nu har jag tillbringat så många timmar med att montera IKEA-möbler att jag nästan fått blåsor på fingertopparna efter insexnyckeln. Men nu börjar det så sakteliga bli ordning omkring mig och familjen igen. Jag märker tydligt att jag har ett behov av att ha det åtminstone något så när ordnat omkring mig för att bibehålla min andliga balans. Det är sannolikt ett tecken på att jag fortfarande har en hel del att arbeta på för att kunna bibehålla min sinnesro i livets olika skeden. Jag kan ibland tycka att det är svårt att hitta en lagom nivå på städandet och plockandet speciellt eftersom jag har två barn som är ganska stökiga. Tekniskt sett skulle jag kunna tillbringa större delen av min vakna tid med att plocka undan i en kamp som är omöjlig att vinna. Det påminner lite grand om att rensa ogräs. Problemet blir då jag har en för hög ambitionsnivå och alla varianter av "nedskräpning" blir ett stressmoment. Ni vet det där läget då man springer efter barnen och jagar dem och gradvis blir alltmer irriterad då man märker att "kampen mot nedskräpningen" är förlorad redan på förhand.

Den här semestern har vi försökt göra en riktig uppryckning och "grundstädat", organiserat, kastat o.s.v Och sedan så fort det är gjort köper vi nya saker och hemmet liknar mest av allt en byggarbetsplats. Jag har gradvis utökat den tid jag lägger på att fixa och dona och när jag ser mig omkring hittar jag ett oändligt antal projekt som fortfarande behöver ordnas. Och samtidigt ser jag ju hur en ny och bättre ordning växer fram ur resterna efter det gamla...

Vad har nu sådana här tankegångar i min kristna blogg att göra? Det är väl återigen mina funderingar kring balans och ordning och reda kontra tid att umgås och slappna av. Kopplingen mellan ordning och reda inom mig och i min omgivning. Framförallt som jag är en person som funkar som så att när rörigheten blir för stor runt omkring mig tenderar jag att ge upp och släpper jag "kampen" inom ett område är det för mig så himla lätt att ge upp så mycket annat och kanske hamna i ett utdraget slötittande på TV eller något liknande. Jag är i tämligen hög grad en "allt eller inget" människa och detta är något jag skulle vilja bli befriad ifrån. Detta är anledningen till att jag ofta styr upp mitt liv med olika mer eller mindre rigida projekt. Jag tror fortfarande att mina projekt huvudsakligen är av godo - men rigiditeten är det inte.

Ibland undrar jag om jag söker en tulipanaros? Att vara avslappnat effektiv, att hinna med allt jag behöver utan att vara stressad.... ...att ha balans i livet utan att det ska ta för mycket tid i anspråk...

Eller jag kanske bara grubblar för mycket??

Nå här ett William Barclay citat:

"Sometimes we are so lethargic that we will not even face our questions and our doubts."

Detta citat brukar jag påminna mig om då jag hamnar i grubblerier, min erfarenhet är också att sådana här till synes kanske meningslösa grubblerier ofta brukar komma mig till gagn på lång sikt. Det finns någon form av mentalhygien i att orka fundera över de här olika balansfrågorna som egentligen inte har något svar.

Idag blev själva dokumentationen inte särdeles välformulerat mycket beroende på att jag är trött, men ungefär så här fungerar min hjärna i dessa lägen.

Dagens funderingar har bland annat handlat om motsatsförhållandet mellan att förneka sig själv och att arbeta på att bli mer lik Jesus. Som det nu har varit upplever jag att jag på ett sätt haft otroligt mycket fokus på mig och min relation till Gud. Hur jag ska komma i samklang med Hans vilja. Hur mina karaktärsfel och mina synder hindrar mig. Att jag måste avsätta tid för Gud (skild från andra och i ensamhet).

På något sätt förknippar jag på något plan inom mig själv andlighet och avskildhet och man säger ju också "att leva avskild för Gud". Många gånger löser jag den här ekvationen genom att tänka mig att den tid jag tar för min gudsrelation borgar för bättre kvalitet i mina relationer till andra människor.

"När ni ber skall ni inte göra som hycklarna. De älskar att stå och be i synagogorna och i gathörnen för att människorna skall se dem. Sannerligen, de har redan fått ut sin lön. Nej, när du ber, gå då in i din kammare, stäng dörren och be sedan till din fader som är i det fördolda. Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig. Och när ni ber skall ni inte rabbla tomma ord som hedningarna; de tror att de skall bli bönhörda för de många ordens skull. Gör inte som de, ty er fader vet vad ni behöver redan innan ni har bett honom om det." (Matt 6:5-8)

Att vara lite återhållsam med orden och lite privat i andaktsutövandet, för att inte frestas till högmod genom att uppvisa en förment helighet är uppenbarligen något som Jesus rekommenderar. Jag tycker själv och har också hört många predika om värdet i den exklusiva gudsrelationen och att en av de fantastiska egenskaperna som Gud har, är att Han har förmågan att ha en exklusiv relation till var och en som söker Honom. Jag har också hört/läst flera kristna som hunnit växa till sig i tron som säger att bönen blir fåordigare med åren och att ju mer de ber om t.ex ett visst böneämne, desto mer kan bönen förändras till sitt innehåll under resans gång. Att då vi ber och därigenom umgås med den Helige Ande som ju är förmedlaren av våra böner till Fadern, desto mer påverkas vi till att be de böner som Fadern önskar att vi ska be. Jag har själv egna erfarenheter av detta då jag hållt fast vid ett förbönsämne under en längre period, det är inte alls ovanligt att min böneinnehåll förändrats ganska mycket efter hand som tiden gått. Inte nödvändigtvis utifrån att situationen förändrats, utan utifrån att det "känts mer rätt" att be lite anorlunda. Således upplever jag att det privata böneumgänget med Gud förändrar mig till att bli mer i samklang med Honom och därmed samtidigt bidrar till "förnekandet av mig själv".

Som alltid är det kristna livet fullt av paradoxer. Tillbringa mycket tid med Gud så blir du mer lik Honom och samtidigt mer lik "ditt sanna jag", samtidigt som ditt nuvarande jag alltmer tynar bort. Genom att förlora mig själv - finner jag mig själv. Genom att utveckla min Gudsrelation kommer jag i bättre samklang med mina medmänniskor. Det är egentligen en ganska fantastisk Gud vi har!

Under min andliga intensivkur har jag levt i något slags "retreatkänsla", där det varit lätt att ha mycket fokus på Gud och jag har ofta haft en känsla av salighet. Under den här perioden har jag haft en del fokus på att förbereda mig för hårdare tider. Försökt skapa en mental beredskap för att kunna bibehålla mitt Jesusfokus även om/då jag utsätts för olika slags prövningar. Då har jag tänkt mig stress, trötthet, irritation, misstag på jobbet, materiella eller ekonomiska motgångar och liknande. Men under den senaste veckan har jag blivit varse en "prövning/fara" som jag faktiskt inte ens haft med på kartan, även om jag faktiskt känner igen situationen nu då jag hamnar i den igen.

Det är den förädiska automatik med vilken en del inte helt kristliga reaktioner bara "slinker" ur mig under stunder då livet  "går sin gilla gång". När tempot ökar lite grand och jag ändå känner att jag skördar goda frukter av mitt andliga intensivvårdsprogram, alltså ett läge då allt i grund och botten är bra. Jag har gjort vad jag ska avseende mina andliga rutiner, är inte under någon speciell press. Men se där slinker någon dum kommentar ur mig eller i ett obetänksamt ögonblick ger jag ett svar som inte är hjälpsamt eller avböjer att hjälpa någon utifrån egoistiska motiv.

Massor av sådana där "småsaker" som jag knappt ens lagt märke till hos mig själv eller då jag lagt märke till dem har jag rättfärdigat dem på olika sätt då detta varit möjligt. När jag lyssnade på en predikan av Richard Waddell, talade han om att man som kristen ibland bör avstå sin rätt:

"Redan det att ni processar med varandra är ett nederlag för er. Varför finner ni er inte hellre i en oförrätt? Varför tar ni inte hellre en förlust?" (1 kor 6:7)

Richard hade naturligtvis en utläggning över ett längre bibelstycke, men detta var essensen. Att inte alltid kräva sin rätt. Dessa ord drog igång hela tankekedjan hos mig. Hur jag ofta kan rättfärdiga mig själv då jag är ohjälpsam mot min nästa. Det var väl inte riktigt det som åsyftades, men för mig belystes hela livsinställningen där jag inte gör så mycket mer än jag måste. Hur jag kan skämta på andras bekostnad, hur jag kan vara cynisk, egoistisk, ohjälpsam osv.

Helt klart nyttiga reflektioner, men ack så mycket skit och dåligt beteende jag fortfarande bär med mig och jag är nog knappt medveten om det mesta ännu. Men för att anknyta till gårdagens inlägg, så har jag tillit till Guds process i mitt liv och är tacksam för att jag faktiskt sakta men säkert börjar se igen!

Jag ber om nåden att få vara nyttig för mina medmänniskor.