En sådan här dag har jag funderat en hel del över om jag borde skriva något överhuvudtaget. Tankarna går naturligtvis till Norge och de som drabbats där. Det känns lite extra att attentatsmannen uppgett sig vara kristen, jag får lust att försvara mig och min tro. Att tydligt ta avstånd från detta som han gjort. Men jag har inget inlägg med direkt anknytning till dessa skeenden även om jag antagligen skulle kunna skapat något med utgångspunkt i boken "Spiritual Warfare", men det är inte åt det hållet mina tankar går just nu. Istället vill jag knyta an lite grand till gårdagens inlägg om helgelse. Detta då min tanke är att den bästa vaccinationen i världen mot sådana här dåd är att människor lever för och med Kristus.

När jag var ute på min dagliga promenad lyssnade jag på en predikan av Richard Waddel. Han predikade över de olika farisséismer som vi kan använda oss av för att hindra människor från att möta Gud, Han nämnde bland annat försömelse av: rökning, dricka alkohol, lyssna på rockmusik och liknande ting. Inte så att han la sig i vilket beslut man själv tog kring hur man ville förhålla sig till dessa olika saker, utan faran med att använda dem för att stänga andra ute från Gud, eller rangordna dem som andra klassens kristna om de inte levde upp till mina förväntningar. Han lade även till homosexuella och frånskilda till listan. Däremot tyckte han att han sällan hörde lika brännande åsikter kring högmod och skvaller till exempel.

Ovanstående tankegångar tycker jag knyter an till mina funderingar kring helgelsen. Kan vi leva så helgat att vi skrämmer bort de ofrälsta?? Jag tror att svaret kan vara "ja" om vi stoltserar med de olika beståndsdelarna och yttre attributen för vår helgelse. Själv har jag och har även tidigare haft en del attribut som jag antar åtminstone förtjänar att jag gör någon form av bedömning av om de innebär att jag "stoltserar" och riskerar att stänga någon ute med mitt i vissa lägen möjligen alltför radikala synsätt. Om det nu är så... ...det vet jag faktiskt inte. När jag var nyfrälst var jag till exempel med i något som hette dekalmissionen, vet inte om den ens finns längre. I praktiken innebar det att jag (egentligen genom min dåvarande fästmö - nuvarande hustru) prenumererade på klistermärken med olika kristna budskap av typen: "Jesus är Herre", "Jesus frälser" etc. Jag hade en portfölj fullklistrad med dylika klistermärken. Det där är ju ett sätt att signalera var jag står inför dem som inte tror och inför mina trossyskon signalerade jag att jag "minsann inte skämdes för evangelium". På den tiden var jag också stenhårt emot homosexualitet, minst sagt tveksam till aborter (även om jag aldrig var med i "Ja till livet" rörelsen), lika hårt emot droger, umgicks ogärna med folk som drack alkohol osv. På ett sätt var jag en "dryg frikyrkonörd" ändå kom folk i min närhet till tro, Dock har jag reviderat en del av mina uttryckssätt med åren, vissa "domar lämnar jag till Herren" och tänker att jag inte vill vara aktivist i dessa frågor.

Idag håller jag nog generellt sett en lägre profil, men är det av vishet eller på grund av att min frimodighet minskat då jag har mer att förlora socialt och kanske även yrkesmässigt?? Svåra och viktiga frågor. Samtidigt stoltserar jag idag med några tatueringar med omisskännbart evangeliska motiv, vilka mer än en gång lett mig in i samtal om kristen tro. Jag skriver den här bloggen som jag också länkar till min Facebook där jag har vänner av alla sorter. Jag tar en (tycker jag själv) tydlig ställning för min tro. Men skrämmer jag bort folk? Är jag för "mycket"?

Jag har inte svaret på dessa frågor men jag tror återigen att svaret är kärlek, Att jag bemöter mina medmänniskor med respekt och att jag gör som Gud gör: Jag är tydlig med vad jag står för, men jag tränger mig inte på. Om folk kommer i min närhet hoppas jag dock "att dofta Kristus" så att jag med min person kan vissa på vem Jesus var och göra Honom så stor rättvisa att andra kan dras till Honom genom mig. Om detta är min grundhållning och syftet inte i första hand är att visa upp mig för mina medsyskon tror jag inte att jag någonsin kan vara "för mycket."