En sådan här dag har jag funderat en hel del över om jag borde skriva något överhuvudtaget. Tankarna går naturligtvis till Norge och de som drabbats där. Det känns lite extra att attentatsmannen uppgett sig vara kristen, jag får lust att försvara mig och min tro. Att tydligt ta avstånd från detta som han gjort. Men jag har inget inlägg med direkt anknytning till dessa skeenden även om jag antagligen skulle kunna skapat något med utgångspunkt i boken "Spiritual Warfare", men det är inte åt det hållet mina tankar går just nu. Istället vill jag knyta an lite grand till gårdagens inlägg om helgelse. Detta då min tanke är att den bästa vaccinationen i världen mot sådana här dåd är att människor lever för och med Kristus.

När jag var ute på min dagliga promenad lyssnade jag på en predikan av Richard Waddel. Han predikade över de olika farisséismer som vi kan använda oss av för att hindra människor från att möta Gud, Han nämnde bland annat försömelse av: rökning, dricka alkohol, lyssna på rockmusik och liknande ting. Inte så att han la sig i vilket beslut man själv tog kring hur man ville förhålla sig till dessa olika saker, utan faran med att använda dem för att stänga andra ute från Gud, eller rangordna dem som andra klassens kristna om de inte levde upp till mina förväntningar. Han lade även till homosexuella och frånskilda till listan. Däremot tyckte han att han sällan hörde lika brännande åsikter kring högmod och skvaller till exempel.

Ovanstående tankegångar tycker jag knyter an till mina funderingar kring helgelsen. Kan vi leva så helgat att vi skrämmer bort de ofrälsta?? Jag tror att svaret kan vara "ja" om vi stoltserar med de olika beståndsdelarna och yttre attributen för vår helgelse. Själv har jag och har även tidigare haft en del attribut som jag antar åtminstone förtjänar att jag gör någon form av bedömning av om de innebär att jag "stoltserar" och riskerar att stänga någon ute med mitt i vissa lägen möjligen alltför radikala synsätt. Om det nu är så... ...det vet jag faktiskt inte. När jag var nyfrälst var jag till exempel med i något som hette dekalmissionen, vet inte om den ens finns längre. I praktiken innebar det att jag (egentligen genom min dåvarande fästmö - nuvarande hustru) prenumererade på klistermärken med olika kristna budskap av typen: "Jesus är Herre", "Jesus frälser" etc. Jag hade en portfölj fullklistrad med dylika klistermärken. Det där är ju ett sätt att signalera var jag står inför dem som inte tror och inför mina trossyskon signalerade jag att jag "minsann inte skämdes för evangelium". På den tiden var jag också stenhårt emot homosexualitet, minst sagt tveksam till aborter (även om jag aldrig var med i "Ja till livet" rörelsen), lika hårt emot droger, umgicks ogärna med folk som drack alkohol osv. På ett sätt var jag en "dryg frikyrkonörd" ändå kom folk i min närhet till tro, Dock har jag reviderat en del av mina uttryckssätt med åren, vissa "domar lämnar jag till Herren" och tänker att jag inte vill vara aktivist i dessa frågor.

Idag håller jag nog generellt sett en lägre profil, men är det av vishet eller på grund av att min frimodighet minskat då jag har mer att förlora socialt och kanske även yrkesmässigt?? Svåra och viktiga frågor. Samtidigt stoltserar jag idag med några tatueringar med omisskännbart evangeliska motiv, vilka mer än en gång lett mig in i samtal om kristen tro. Jag skriver den här bloggen som jag också länkar till min Facebook där jag har vänner av alla sorter. Jag tar en (tycker jag själv) tydlig ställning för min tro. Men skrämmer jag bort folk? Är jag för "mycket"?

Jag har inte svaret på dessa frågor men jag tror återigen att svaret är kärlek, Att jag bemöter mina medmänniskor med respekt och att jag gör som Gud gör: Jag är tydlig med vad jag står för, men jag tränger mig inte på. Om folk kommer i min närhet hoppas jag dock "att dofta Kristus" så att jag med min person kan vissa på vem Jesus var och göra Honom så stor rättvisa att andra kan dras till Honom genom mig. Om detta är min grundhållning och syftet inte i första hand är att visa upp mig för mina medsyskon tror jag inte att jag någonsin kan vara "för mycket."

 

Lena

23 juli 2011 20:46

Vet du - det där med att vara "för mycket" kan vi väl alla drabbas av fast inom olika områden i livet. Allt beror ju på vem den andre är och hur mycket av den egna personen som lyser igenom det där som i stunden uppfattas som "mycket". Du är absolut inte för mycket som person, och jag uppskattar dig väldigt mycket, men jag kan nog tänka att en del av dessa blogginlägg kan ses som "mycket" och som försök att visa sig beläst och intellektuell.;-) Du vet ju var jag står när det gäller kyrkans folk. Har svårt med det där "vi och dom", dvs just att utesluta de som inte "duger". Att det finns så mycket falskhet bakom en perfekt fasad. Jag uppskattar människor som är kristna liksom av sig själva, utan att prata om det så mycket, de bara ÄR och utstrålar värme och omsorg genom det. Den som alltid måste berätta om sin tro blir jag osäker på och undrar genast vad som döljer sig under ytan.

 

Titti Zandelin

23 juli 2011 20:49

Har mycket av samma tankar som du..skall man vara lagom.inte konfronteras med någon, då kom jag att tänka på John Wimber , om du minns han? han var jazzmusikern som blev frälst och så småningom predikant..han förvånades av att inget av det som jesus sa att vi som lärjungar skulle göra , bota, driva ut demoner , hela blinda o lama osv hände i våra kyrkor. Han beslöt sig för bli en dåre för Kristus och hade en stark smörjelse över sig att bota svårt sjuka o befria människor från olika bindningar. Så jag har tänkt så här, ibland blir människor som vill leva i starka smörjelser mobbade av andra kristna som blygs inför evangeliet. Vara lagom är nog normalt i dessa tider vi lever i just nu..inte stöta oss med andra.:0). Tänka och tycka samma som ofrälsta. Men en ofrälst sa en gång till mig innan hon blev frälst, då har ni inget att erbjuda oss, om ni lever som oss, ser på samma våldsfilmer osv.( Fast víll ju tro vi har kärleken som ett vittne ) Mina tankar går oxå till biblens ord, där det står om dom tre, dom tolv och skarorna.Var o en bestämmer själv hur nära man vill gå..ju närmre, ju mer annorlunda kanske. mer dåre för Världen?jag vet inte, bara lite av mina tankar..tack för du sätter igång så mycket tankar hos en<3

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Tillbaka igen efter ett på sätt och vis ofrivilligt uppehåll. Det har helt enkelt varit för mycket annat i livet för att jag ska ha haft tid att skriva. Jag misstänker att mina inlägg kommer att bli mer sporadiska nu när vardagslivet dragit igång ige...

Dagen inlägg har hämtat inspiration ur två vitt skilda artiklar som jag läst idag. Den ena mer jobbrelaterad och den andra ur Icakuriren. De tankebanor de gett upphov till får/ska inte tolkas som att jag ser några kausalsamband mellan Neuropsykiatris...

Ibland är det konstigt som det kan bli. Igår skrev jag ett inlägg om Jesus på jobbet och idag fick jag möjlighet att vittna för min chef under en fikarast. Hon började fråga en del om min familj och min bakgrund och det finns ju en del tråkigheter dä...

Då var man tillbaka i arbetslivet igen efter semestern. Startar upp datorn och möts av 33 bevakningar i Cosmic. Jag har haft semester men för patienterna kan livet vara mycket anorlunda. På ett sätt kan det få mig att känna en känsla av otillräckligh...

Då var den här - sista kvällen innan det nya arbetsåret tar vid. Sex veckors semester till ända och därmed dags att utvärdera "semesterprojektet" samt dra upp lite riktlinjer inför vardagen.   Sammanfattningsvis har det här på många sätt varir de...