Jag har ibland egenheten att prata/reagera/handla  innan jag hunnit tänka. Ordet är snabbare än tanken framförallt i relationer som hunnit formas under lång tid och är det dessutom mycket känslor investerade i relationen förstärks fenomenet ytterligare. Det är ju detta som ofta ligger till grund för vardagstjafset i nära relationer. Ett annat fenomen som jag förknippar med detta är att jag ibland kan uppleva att jag har en relation till en person så som denne var för flera år sedan. Jag har bara glömt att vara närvarande och lyssna aktivt på vad personen faktiskt säger, tycker och drömmer om. Ett motmedel mot detta är vad man idag ofta kallar mindfulness eller med ett annat ord medveten närvaro. Är jag medvetet närvarande ger jag mig själv möjligheten att agera (eller låta bli), snarare än att reagera för att därefter i sämsta fall behöva reparera.

Jag har idag inlett mitt experiment med Jesusbönen, eftersom jag är så otränad börjar jag med fem minuter enligt metoden:

(Alla citat även denna gång hämtade från Aniskte mot ansikte - samtal om kristen tro av Skytte och Stinissen. Ni som orkar följa mig en längre tid kommer att känna igen detta mönster hos mig, där jag citerar och funderar över den bok jag för närvarande läser.)

"Samspelet mellan andning och ord gör att Jesusbönen efter hand blir lika naturlig som själva andningen. Den tid kommer då det ena drar det andra med sig... ...Alltså vi andas denna bön på något sätt. Utandning: Herre Jesus Kristus. Inandning: förbarma dig. Eller är det tvärtom? Andningsexperterna säger att utandningen är viktigare än inandningen. Man kan inte andas in om man inte först har andats ut. Det gör det naturligt att vid utandningen säga 'Herre Jesus Kristus' och att 'förbarma dig över mig' kommer vid inandningen."

En liten kommentar i form av ett citat för att klargöra mina funderingar utifrån oro över att hamna i gamla dåliga new-age vanor:

"Jesusbönen är inget mantra. Den stora skillnaden är att i transcendental meditation får man ett mantra, ett ord vars betydelse man inte känner och som man bara upprepar mekaniskt. I Jesusbönen däremot upprepar vi Jesu namn,  och det är inte något man gör mekaniskt, man vänder sig verkligen till Herren Jesus Kristus. Man är medveten om vem man talar med, och vad man ber om: 'förbarmande'. Det är något helt annat än ett mantra. Det är en bön, ingen mekanik."

Dessa fem minuter har faktiskt påverkat mig redan idag, kanske inte så mycket de fem minuterna av fokuserad bön/meditation som jag gör som tillägg till min mer vardagliga morgonbön utan kanske snarare det förändrade fokus som beslutet att försöka förde med sig. Samtidigt är det lätt att låta sig stressas av denna nya vana. Stinissen säger att han egentligen tycker att 20 minuter är ett minimum (för de flesta) för att ha en chans att upptäcka stillheten och borra sig in i sig själv. Det är naturligtvis en fråga om prioriteringar men min upplevelse är att man som småbarnsförälder ibland har svårt att hitta de där 20 ostörda minuterna vid en tidpunkt på dygnet då man faktiskt orkar dra nytta av dem. Då är det skönt att få bekräftelsen att då man har småbarn är den främsta liturgin att ta hand om, älska och vårda sina barn. Samtidigt tänker jag att kvaliteten i mitt föräldraskap borde påverkas till det bättre om jag kan vara mer medvetet närvarande då jag umgås med mina barn. Till sist handlar det ändå om prioriteringar, jag ser i stort sett alltid till att få sömn, mat och en dusch, så på något sätt borde det gå.

Men prioriteringar är inte alltid så lätt så jag avslutar med en liten bön som ofta varit till stor hjälp då jag ska prioritera:

Gud, ge mig sinnesro

att acceptera

det jag inte kan förändra

mod att förändra det jag kan

och förstånd att inse skillnaden

Experimentet med Jeusbönen går vidare och målet är att nå de där 20 minuterna, därefter hålla i ett tag och sedan utvärdera.

Förhoppningsvis kan det hjälpa mig att bli mer närvarande i relationer och mindre automatisk i mitt agerande.