Idag har det varit en dag i glädjens och festens tecken. Först och främst var det dop för vårt barnbarn. I släkterna finns olika trosinriktningar representerade. Ja, olika trosinriktningar kanske inte är den bästa beskrivningen men allt ifrån varmt troende och utövande kristna till vad jag tänker är mer "traditionskristna" och förmodligen någon som"inte bryr sig" eller kanske "ännu inte bestämt sig". I vart fall blev det en mycket fin och varm dophögtid och jag upplever att Kristus fick utrymme i traditionen. Ett fint och ljust minne.

Idag har också vår andra son kommit hem, han har sommarlov från sina utlandsstudier och är inte hemma så ofta längre. Det är spännande att lyssna på alla hans nya erfarenheter och få rå om honom lite. Så allt som allt en fin dag med familjen.

Hur hänger då detta samman med rubriken: Rena mig med elden från din Ande?

Ja, egentligen inte alls, åtminstone inte direkt utan rubriken kommer sig av den process jag just nu befinner mig i, lite oberoende av dagarnas skiftningar. En bön som jag haft med mig mer eller mindre intensivt under en följd av år. Den kommer från en lovsång som sjöngs i kyrkan då jag var nyfrälst 1993 och som efter ett par år gjorde ett mycket starkt intryck på mig. Överhuvudtaget begreppen blod och eld var något som redan tidigt talade till mitt hjärta: Förlåtelse och helgelse. Framförallt att be om rening genom eld har alltid satt igång mycket kraftfulla processer i mitt liv. De har sällan varit bekväma, men alltid mycket påtagliga och att be:

Rena mig med elden från din Ande

Rena mig och gör mig mer lik Dig

Låt mig dö från allt som är mitt eget

Använd mig (Du, nu, Gud) som du vill

(orden inom parentes är olika varianter jag hört och använt mig av genom åren)

Är för mig (hittills) den optimala överlåtelsebönen, en bön som för mig signalerar och symboliserar en total hängivenhet till Gud.

Var gång jag från ett ärligt hjärta ber denna bön har jag kraftfullt konfronterats med synden i mitt liv eller upplevt något som varit en stor prövning för mig. Det har helt enkelt varit en chans till att lämna över ytterligare en del av mig själv i Guds händer. Långt ifrån alla gånger har jag lyckats, ibland har det blivit vad som i stunden endast kan beskrivas som rejäla bakslag. Men om jag nu i efterhand ska skapa mening åt det som skett så har det i dessa fall oftast handlat om att jag behövt överege mitt högmod. Detta är således en bön som jag ber med en viss bävan och efter moget övervägande, då jag vet att det kommer att kosta på. Samtidigt är denna bön ett uttryck för min djupaste längtan.

Då jag idag stötte på en del citat i boken jag läser  (ja det är fortfarande: Ansikte mot ansikte - samtal om kristen tro av Skytte och Stinissen) fick jag både bekräftelse på och ord för en del inte färdigformulerade tankegångar:

"Man byter ut egoismen mot kärlek, fångenskap mot frihet, tristess mot glädje. Hur gör man för att på detta sätt 'mista sitt liv'? Man låter den gamla människan svälta ihjäl. Varje gång man 'förnekar sig själv', det vill säga sin egoism, försvagar man sitt ego. Det kan gå så långt att det till sist dör av undernäring."

"Här ser man framför sig hur den gamla människanl iksom säckar ihop! Det är härligt. Men i vår tid är det helt fel att 'förneka sig själv' I vår tid går det istället ut på att 'bejaka sig själv' och 'bekräfta sig själv'. Det är raka motsatsen... ...Ja, det är raka motsatsen. När man talar om att 'bejaka sig själv' menar man ofta att man vill bejaka den gamla människan. Inte alltid, men ofta. Man bejakar sin egoism, sin lust. Vi har en benägenhet att bara följa vår lust, och vi kallar det 'självförverkligande'. Har man en djupare syn på människan, som en varelse som längtar efter att älska och bli älskad, inte bara för sin egen skull utan också för den andres, då blir det helt annorlunda. Då måste man förneka den gamla människan, så att den nya kan få en chans.'

I detta finns paradoxen att för att finna sig själv måste man först förlora sig själv och jag kan ärligt säga att detta är en sanning som jag fått smaka och ändå... ...ändå är det så lätt att åter fångas av sitt ego... ...eller kanske snarare så svårt är det att bryta sig loss från sitt ego för en längre stund. Men tack vare att jag fått uppleva lite av det i korta stunder och funnit det gott är jag motiverad att fortsätta försöka, med förhoppningen att egot någon gång i framtiden ska dö av svält.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Tillbaka igen efter ett på sätt och vis ofrivilligt uppehåll. Det har helt enkelt varit för mycket annat i livet för att jag ska ha haft tid att skriva. Jag misstänker att mina inlägg kommer att bli mer sporadiska nu när vardagslivet dragit igång ige...

Dagen inlägg har hämtat inspiration ur två vitt skilda artiklar som jag läst idag. Den ena mer jobbrelaterad och den andra ur Icakuriren. De tankebanor de gett upphov till får/ska inte tolkas som att jag ser några kausalsamband mellan Neuropsykiatris...

Ibland är det konstigt som det kan bli. Igår skrev jag ett inlägg om Jesus på jobbet och idag fick jag möjlighet att vittna för min chef under en fikarast. Hon började fråga en del om min familj och min bakgrund och det finns ju en del tråkigheter dä...

Då var man tillbaka i arbetslivet igen efter semestern. Startar upp datorn och möts av 33 bevakningar i Cosmic. Jag har haft semester men för patienterna kan livet vara mycket anorlunda. På ett sätt kan det få mig att känna en känsla av otillräckligh...

Då var den här - sista kvällen innan det nya arbetsåret tar vid. Sex veckors semester till ända och därmed dags att utvärdera "semesterprojektet" samt dra upp lite riktlinjer inför vardagen.   Sammanfattningsvis har det här på många sätt varir de...