Det känns litegrand som att trötthet är mitt genomgående tema för tillfället och detta mitt under brinnande semester. Hur ska det bli då jag blir gammal om det är så här redan nu? Nåja, skämt å sido tänker jag att det  kan bero på alla livstilsförändringar jag gjort, i kombination med att jag under semestern är betydligt mer fysiskt aktiv än under arbetsåret. Detta innebär att jag "lider" av så väl fysisk som mental/andlig träningsvärk. Som alla som tränat vet är träningsvärken många gånger din bästa vän, eller den har kommit att bli det eftersom du har erfarenheten att den är av godo. Hade du bara känt smärtan men inte förstått orsaken hade du förmodligen blivit orolig och undrat om något varit allvarligt fel med dig. Lite grand så har har jag nog tänkt på sistone, men när jag betraktar de förändringar jag gjort blir det begripligt för mig att det kostar på lite grand och i analogi med träningsvärkstanken hoppas jag att kunna skörda resultat i form av ökad styrka och kondition såväl i kropp som i ande.

Nu landade jag naturligtvis inte i ovanstående slutsats omedelbart utan tog några "omvägar" först. Dessa omvägar har naturligtvis inte varit av ondo utan fyller sin funktion de med.

Den huvudsakliga omvägen har varit det man kallar syndamedvetenhet ett begrepp som Wilfrid Stinisen beskriver så här:

"När man blivit existentiellt medveten om att Gud är kärlek, börjar man förstå hur fruktansvärt det är att inte ta emot denna kärlek. Då börjar syndamedvetandet att vakna... ...Egentligen tycker jag inte att man skall söka efter syndamedvetande. Det kommer av sig självt. Därför skall man inte hela tiden tala om det, i varje fall inte som något man eftersträvar. Visst skall man rannsaka sitt samvete, men det äkta syndamedvetandet kommer genom mötet med Gud, genom konfrontationen med hans kärlek. Och då sker det, jag skulle nästan vilja säga, automatiskt. När man erfar något av Guds ofattbara kärlek, blir man också medveten om att man är likgiltig, kärlesklös, otacksam. syndamedvetandet är en frukt av mötet med Gud."

Detta är något jag tror att jag har ganska mycket erfarenhet av (om jag förstått begreppet rätt, vill säga). För mig har det i alla fall handlat om att desto närmare jag låtit Gud komma mig desto känsligare har mitt samvete blivit. På något sätt blir min otillräcklighet och till syvende och sist min totala maktlöshet uppenbar. Det är i detta läge, och efter mycket vånda, jag kapitulerar, med stor tacksamhet, och lämnar över mitt liv i Hans händer. Det blir ett slags perpeetum mobile där synden driver mig i armarna på Gud som förlåter och samtidigt gör mig mer medveten om min synd vilket driver mig i armarna på... osv.

För att knyta ihop det hela med omvägen och träningsvärken så har det varit en period som varit lite känslomässigt jobbig där många av mina karaktärfel stått som i eldskrift framför mig och då har jag trillat i svårmodets fälla:

"Var framför allt på din vakt mot svårmodet, det är värre och mer fördärvligt än själva synden. När den onda anden väcker upp dåliga tankar är hans mål inte i så hög grad att föra människan in i synd, utan snarare genom synden få henne att förlora modet."

Det där är blockeringen som stoppar min perpeetum mobile för:

"Att vara svårmodig är mycket farligt eftersom det betyder missmod, att man mister modet. Och har man inte mod, då förmår man inte förändra sig, då sitter man där och 'är som man är', och då sker ingen utveckling. Man måste hela tiden bevara hoppet, en längtan, en tillit, en förvissning om att det går att ändra sig, att någonting kan hända. Så är det för en kristen. En kristen sitter inte där ensam med sig själv, han har Gud. Och Gud längtar efter att bota, hjälpa, förvandla."

Denna insikt bröt mitt dödläge och hjälpte mig att hitta lite kärlek och förståelse för mig själv och se där: Metaforen om träningsvärken vände det "onda till det goda". Tänk vad ett nytt perspektiv kan tillföra.

Idag är inspirationen inte på topp. Missförstå mig inte nu, min dag har varit alldeles utmärkt. Inte sprudlande eller för den delen extremt effektiv, utan snarare en ganska vanlig dag då jag ändå "fått jobbet gjort" utan några större tillägg. Just för tillfället är jag ganska trött och längtar lite efter sängen, men då det är sommarlov har jag lovat barnen att få vara uppe till kl 23, så då blir det lite tid över till bloggskrivande.

Det är nu det här med inspirationen kommer in - jag är inte speciellt inspirerad att skriva något just nu. Egentligen saknar jag inte uppslag, men känner att jag inte riktigt orkar fullfölja tankegångarna. Det finns lite influenser från en predikant som heter Richard Wadell som höll en predikan (som jag hörde på MP3 som jag fått av en kompis) som handlade om kontrasten mellan det moderna och det postmoderna samhället och hur vi nu betonar relationer och tolerans och hur detta påverkat moraluppfattningen bl.a Mycket intressant och jag hoppas att jag kan återkomma till detta. En annan lös tankegång fick jag från Wilfrid Stinissen som i en bok berättar om sin teori (nu vet jag ju inte om han ser sig som upphovsman till teorin eller inte, men ändå) om arvssyndens betydelse för Guds handlande och "personlighet" i Gamla Testamentet, även detta spännande och intressant och jag ber att få återkomma. Så egentligen tänkte jag lägga ner projektet för idag och återkomma när jag var lite skarpare i tanken. Nu kommer rutinen in i bilden, en av tankarna med bloggen var, förutom att formulera mina egna tankar tydligare för mig själv, även att samla ihop dagen och "tvinga" mig själv till lite daglig självreflektion som en del i mitt "andliga semesterexperiment".

Så då blir det en avslutande snutt om rutiner och den eventuella nyttan med dessa. Rutiner tänker jag mig är det som hjälper mig att skaffa mig något slags andlig kondition och uthållighet. De hjälper mig också att få erfarenheter av hur det andliga "vardagsarbetet" påverkar mig och hur min gudsrelation kan utvecklas även då känslan inte är närvarande.

Citat från Skyttes och Stinissens bok "Ansikte mot ansikte - Samtal om kristen tro":

"När vi talar om rörelse, att vara på väg, att inte vara stillastående, då talar vi inte om ett rastlöst springande, inte om ett oroligt sökande, inte om ett maniskt konsumerande av ditt och datt, utan vi talar om någonting som är ett målmedvetet sökande. Ja, jag skulle nästan vilja säga ett "strukturerat". Jag måste strukturera mitt liv på ett sådant sätt att Gud får plats i det, att där finns tid för bön och andliga övningar, att jag tar mig tid att läsa en andlig bok, att jag går i kyrkan, att jag inte bara blir sittande framför TV:n hela kvällen och blir mer passiv."

"Ja, det är andliga rutiner, det är goda vanor som gör att jag vinner mycket tid och sparar mycket kraft. Jag behöver inte hela tiden undra om jag ska be i dag och läsa lite i skriften. Jag tänker inte att jag inte har tid, eller att det där gör jag ikväll istället. När man har en viss ordning i sitt liv kan man prioritera så att det viktigaste kommer på första plats. Det viktigaste är Gud, och Gud skall inte komma sist."

Detta är ord som jag känner att jag kan instämma i, således fortsätter jag att arbeta på att skaffa mig goda vanor eller rutiner om ni så vill.

Efter en underbar helg i släktens och goda vänners lag tar så åter hemmets vardag (fast det är söndag) vid. Jag har ju tidigare skrivit ett inlägg om andens frukter och mitt alldeles särskilda fokus på tålamod, vänlighet och självbehärskning. Egenskaper som jag både kontemplerat över och bett till Gud om att erhålla. Gud är god och har idag gett mig tillfälle att träna men jag kan inte påstå att jag var speciellt duktig på att tillämpa dem då det väl gällde. Så tänkte jag först men när jag ledsen över mina brister satte mig ner för en daglig självrannsakan slog det mig plötsligt att just i den här situationen var det inte så mycket ett ädelt arbete med danandet av en god andlig karaktär jag höll på med. Det var helt enkelt vanlig självömkan!

Själva utgångspunkten att jag behövde tillämpa tålamod, vänlighet och självbehärskning antyder ju att den här andra personen  gör något gentemot mig som kräver att jag så att säga sväljer något som jag uppfattar som en oförrätt. När det i just den här situationen snarare var så att denna någon istället petade på en del av mina karaktärfel. Detta utlöser hos mig en plötsligt uppflammande våg av irritation följd av ett medvetet försök att behärska mig, vilket bara resulterade i att jag gömde mig bakom kyla och intellektualiserande och sedan försökte vända diskussionen till min fördel. När detta inte lät sig göra, intog jag mer av en offerroll. Genant, hur jag när jag sansar mig, ser hur mycket av de här processerna som går helt automatiskt och hur de helt missar målet.

Vad var det då som hände och vad kan jag dra för lärdom av det som hände?

Jo, jag har en del egenskaper som jag inte är stolt över, jag till och med skäms över dem. När jag får kritik på dessa områden blir jag automatiskt arg, sedan skäms jag över att jag blir arg. Skammen leder till självfördömelse, som leder till självömkan. Självömkan innehåller inte mycket energi till förändring, utan leder till passivitet.

Så vill jag inte känna för det är jobbigt och känns ovärdigt så jag problemlöser och ser ilskan, för det är den jag oftast får feedback på då det är de ilskeutlösta reaktionerna som syns tydligast i relationen till andra.

Så jag löser problemet (tycker jag)  genom att fokusera på tålamod, vänlighet och självbehärskning vilka syftar till att hantera ilskan. Men jag glömmer själva nyckeln: Kärleken.

Jag har fått lära mig att enligt den grekiska grundtexten kan man skriva:

Kärlek: glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning.

Kolonet efter kärlek innebär att kärleken är grunden som i sig innefattar de övriga frukterna.

Detta leder mig till ett bibelord som talar en del om vad kärleken innebär:

"Kärleken är tålig och mild. Kärleken avundas icke, kärleken förhäver sig icke, den uppblåses icke. Den skickar sig icke ohöviskt, den söker icke sitt, den förtörnas icke, den hyser icke agg för en oförrätts skull. Den gläder sig icke över orättfärdigheten, men har sin glädje i sanningen. Den fördrager allting, den tror allting, den hoppas allting, den uthärdar allting." (1 Kor 13:4-7)

Det synes mig som att mitt fokus bör ligga på kärlek ett tag framöver, både mot mig själv och andra.

Just nu känner jag mig seg, klibbig med en lätt, lite molande huvudvärk. Har skruvat ihop ett IKEA skrivbord med tillhörande hylla med insatser. Sedan visade det sig att det egentligen var för stort för rummet som det skulle dela med en dubbelsäng. Av denna anledning fick jag börja flytta runt de få möblerna i rummet och slutligen när dubbelsängen stod mot vägg nummer fyra och nattduksborden var bortrationaliserade funkade det äntligen. Sedan flytta och borra upp sänglamapan, allt i intensiv sommarvärme och med svetten lackandes. Detta projekt tog större delen av dagen i anspråk, det hela avslutades med en tripp till återvinningen för att göra av med överblivet emballage. Jag hade hoppats att en känsla av förnöjsamhet efter väl utfört arbete skulle infinna sig, men känner mig bara seg och snart väntar den dagliga 7 km promenaden med hustrun.

Det jag funderar över är hur jag kan hålla den goda känslan av Gudsnärvaro levande under sådana här vardagliga vedermödor. Det är ju inte på något sätt så att jag varit utsatt för överdriven stress eller prövning, men nog slank några svordomar igenom när projektet strulade för mig och nog var jag stundtals irriterad. Men den där riktiga lusten som jag ibland kan ha att ta in något uppbyggligt material t.ex lyssna på en predikan med bra undervisning eller få lust att be nu när jag har tid att göra det medan händerna gör sitt arbete. Den fanns inte där - inte heller arbetets glädje fanns där just då.

Jag inser sedan det jag redan vet att gudsrelationen inte handlar om en ständig salighet, utan att detta tillstånd när himlen så att säga är öppen, kommer och går. I boken Ansikte mot ansikte - Samtal om kristen tro där Göran Skytte samtalar med Wilfrid Stinissen tas detta upp och det ständiga "salighetstillståndet" beskrivs som ett potentiellt andligt sett farligt tillstånd, då det lätt kan locka till högmod.

"Denna period är således god och man skall inte önska få hoppa över den. Men den förblir en fas för nybörjaren. De härliga känslorna, som här överströmmar människan, går inte så särdeles djupt, kärleken är ännu mycket ytlig och riktad mot det egna jaget."

Det där kändes lite som en kalldusch måste jag säga. Men här utvecklar Wilfred lite om termen nybörjare:

"På något sätt är man nybörjare hela livet, samtidigt som det ändå finns en viss erfarenhet. På samma gång som man känner och vet att man är nybörjare, så finns det en djupare tro, man är mer förankrad, man tappar inte så lätt fotfästet när det är mörkt, när man inte känner något av Gud. Man vet ändå att Gud är densamme."

och slutligen:

"Nybörjare brukar tro att de, som Prometeus, kan stjäla elden från Gud, att det räcker att arbeta med sig själv för att förverkliga den efterlängtade heligheten. Resultatet är i bästa fall ett monument som vittnar om högmod inte om helighet."

Jag tror att det här handlar om en vilja att styra saligheten, att äga den genom gärningar snarare än genom tro. Att ordet varnar för självcentrering, när all kristenhet i grund och botten handlar om relation och kärlek.

Jag har skaffat iPhone! Gjorde det mig lyckligare, mer tillfredsställd, coolare, andligare...? Förde det mig närmare Gud - eller kanske längre bort? Eller det kanske inte påverkar mig alls?

Min upplevelse är att det blev ett distraktionsmoment som inbjuder till en myckenhet av egentligen meningslöst tidsfördriv. Ni vet - leta appar, vara uppkopplad mot mail och FB osv. Samtidigt försöker jag legitimera det med att en iPhone i sig själv är ett neutralt föremål som jag sedan kan fylla efter mitt eget behag. Jag skaffade naturligtvis appen "Bibel 2000", laddade in predikningar, lovsång och genväg till "mannakorn" som om det skulle legitimera iPhonens status som andlighetsfrämjande. Eller åtminstone som inte andligen nedbrytande. Nu trängs de "andliga apparna" tillsammans med huvudsakligen nyhets- och idrottsbaserade diton. Samtidigt funderar jag en del över det ekonomiskt försvarbara i denna typ av konsumism i en värld där många saknar livets nödtorft. En annan erfarenhet är att införskaffandet av denna iPhone gjort mig mer öppen för annan konsumism, det så att säga stimulerade mitt habegär på ett generellt plan. Plötsligt såg jag saker jag ville ha både här och där - mina ögon blev inställda på konsumtion.

Jag läste en artikel i tidnskriften Pilgrim. Artikeln var skriven av Maria Kuchen (ska vara ett tyskt u med prickar över men ett sådant finns ej på mitt tangentbord och jag hittar det inte heller bland de tillgängliga fonterna på denna blogg, Maria får ursäkta) artikelns rubrik var "Avgiftning" och den handlar om Marias reflektioner över en artikel skriven av en modeskribent som gör ett köpstopp. I artikeln finner jag en del tänkvärda citat:

"För att se och fatta Guds vilja krävs impulskontroll, det krävs att mitt impulsiva "ja" ofta nog ersätts av ett djupare grundat "nej", det krävs att jag avstår från saker jag begär för att se vad jag behöver."

"Att låta behov i stället för begär styra inköp gör att jag känner mig lättad och ren."

"I överflödssamhället behöver mitt djupt grundade "nej" inte vara förnekelse. Tvärtom kan det vara ett sätt att bejaka. Och man behöver inte vända ryggen åt det sinnliga för att man vägrar göda sitt omättliga begär."

"Därmed blir köpstoppet mer än bara ett sätt att spara pengar, protestera mot miljöhot och arbetsförhållanden i tredje världen eller bejaka kvalitet. Det blir en andlig övning med egenvärde. Även om inte de andra aspekterna av shoppandets problematik fanns där, skulle den andliga aspekten bestå: att förstå min egen djupaste vilja genom att befria den från impulsernas välde av nycker, att synliggöra hur min egen djupaste vilja sammanfaller med Guds vilja."

Nu var mitt syfte inte att fördöma all shopping utan snarare en påminnelse till mig själv (numera så populärt benämnt - note to self) att förhålla mig reflekterande till mina egna handlingar ett slags ständigt pågående självransakan som syftar till att få mig mer i samklang med min Herre och Gud.

Jag har fått lära mig att genom umgänge med den Helige Ande kommer andens frukter att mogna inom mig eller kanske snarare uttryckas genom mitt sätt att vara i relation till andra. Har ni tänkt på att andens frukter är en beskrivning av den attityd vi kristna förväntas ha i vår relation till andra? Det är inte ett uppradande av esoteriska andliga principer som bara går att använda i din avskilda eremitgrotta.

Åtminstone för mig personligen är det svårare att dana karaktären då jag stöter på människor vars åsikter, attityder, utsrålning eller vad det nu kan vara drabbar min köttsliga svaghet med resultatet att jag kanske fördömer, snackar skit om, föraktar eller åtminstone bedömer mig själv som varande av en annan sort (en bättre sort - oftast) än dem. Jag träffar ibland också de människor som utlöser den rakt motsatta reaktionen hos mig. Du vet de där människorna som är framgångsrika, välbärgade, välutbildae, begåvade, vackra, vältränade etc. De där människorna som också är en annan sort än mig, den sorten som kan få mig att känna mindervärde eller ibland till och med avund. Dessa känslor särskiljer mig från mina medmänniskor och detta är inte vad Gud vill.

För mig kan ett motmedel vara att avsätta en tidsperiod i bön och kontemplation över andens frukter:

• Kärlek
• Glädje
• Frid
• Tålamod
• Vänlighet
• Godhet
• Trofasthet
• Ödmjukhet
• Självbehärskning

De finns i Gal 5:22-23.

Just nu har jag utvalt: Tålamod, Vänlighet och Självbehärskning. Detta då jag upplever att det är brister i mognaden av dessa frukter som för närvarande orsakar mig och min omgivning störst lidande. Det är inom dessa områden jag ständigt får be om förlåtelse och i bön försöka omvända mig. Så har det varit den senaste tiden. Min egen teori är att det delvis beror på stress, där jag tömmer ut mig på jobbet och det blir lite över till de relationer som finns utanför. Det är åtminstone i de relationerna som jag själv lägger märke till det och skäms. Självklart finns det mycket mognad kvar att önska även på andra områden. Men just nu är detta mitt projekt.

Efter flera år då jag gradvis tappat fokus för min tro och även formerna för mitt trosutövande har tomheten och längtan efter Gud slutligen "tvingat" ner mig på knä. Livsomständigheterna (frukterna) har entydigt visat mig hur allomfattande mitt beroende av honom i grund och botten är och hur fåfängt det blir att pendla mellan vardagens polarisering mellan högmod och missmod. Tillstånd som på senare tid varit direkt och kortsiktigt kopplade till framgångar eller motgångar i min dagliga tillvaro med jobb (karriär), familj (huvudsakligen barnens med- och motgångar), hem, ekonomi, vänner, intressen osv. Att förlora mitt beroende av Gud ur sikte har lett mig till ett högmod som lättast uttrycks med den gamla devisen "Man är sin egen lyckas smed"

Denna blogg skriver jag just nu inte för att den i första hand ska bli läst. Vilket naturligtvis är ett uttalande som låter helt intelligensbefriat och som snarast borde förvisa mig till det privata dagboksskrivandets ensamma domäner. Men tanken på att det kan finnas en annan läsare tvingar mig att åtminstone försöka skärpa mitt språk och min tanke och det är väl detta som just nu är mitt huvudsyfte.

Jag har sedan en tid inlett något som jag för mig själv beskrivit som en slags andlig fasta eller reningsprocess. En process som jag tänker mig ska skapa ett gudsutrymme i mig ett utrymme som kan fyllas av gudsnärvaro och Helig Ande. Det är en process som präglas av att avstå från en del saker (för hur lång tid vet jag inte avseende vissa, andra tänker jag att jag bör avstå från även på lång sikt). Det är saker som drar igång mitt begär till sådant som inte är nyttigt för mig, åtminstone inte om det lämnas helt otyglat. Det handlar om saker som berusningsmedel; vissa former av: mat, TV-tittande, film, böker, musik som i allt för hög grad distraherar mig från mitt umgänge med Gud.

Är då detta inte farligt nära ett lagiskt förhållningssätt? Här vill jag då särskilja positionen som kristen från vandringen som kristen. Frälsningen är klar genom  bekännelsen av Jesus som Herre och genom Hans korsfästelse och uppståndelse. Detta är alltid den grundläggande position som vi som kristna kan vila trygga i. Vandringen som kristen tänker jag handlar om lärjungaskap och helgelse och den visar tydligt på mitt ständiga beroende av Honom som gör det möjligt och Hans nåd som lyfter upp mig då jag (oundvikligen) faller.