Under min andliga intensivkur har jag levt i något slags "retreatkänsla", där det varit lätt att ha mycket fokus på Gud och jag har ofta haft en känsla av salighet. Under den här perioden har jag haft en del fokus på att förbereda mig för hårdare tider. Försökt skapa en mental beredskap för att kunna bibehålla mitt Jesusfokus även om/då jag utsätts för olika slags prövningar. Då har jag tänkt mig stress, trötthet, irritation, misstag på jobbet, materiella eller ekonomiska motgångar och liknande. Men under den senaste veckan har jag blivit varse en "prövning/fara" som jag faktiskt inte ens haft med på kartan, även om jag faktiskt känner igen situationen nu då jag hamnar i den igen.

Det är den förädiska automatik med vilken en del inte helt kristliga reaktioner bara "slinker" ur mig under stunder då livet  "går sin gilla gång". När tempot ökar lite grand och jag ändå känner att jag skördar goda frukter av mitt andliga intensivvårdsprogram, alltså ett läge då allt i grund och botten är bra. Jag har gjort vad jag ska avseende mina andliga rutiner, är inte under någon speciell press. Men se där slinker någon dum kommentar ur mig eller i ett obetänksamt ögonblick ger jag ett svar som inte är hjälpsamt eller avböjer att hjälpa någon utifrån egoistiska motiv.

Massor av sådana där "småsaker" som jag knappt ens lagt märke till hos mig själv eller då jag lagt märke till dem har jag rättfärdigat dem på olika sätt då detta varit möjligt. När jag lyssnade på en predikan av Richard Waddell, talade han om att man som kristen ibland bör avstå sin rätt:

"Redan det att ni processar med varandra är ett nederlag för er. Varför finner ni er inte hellre i en oförrätt? Varför tar ni inte hellre en förlust?" (1 kor 6:7)

Richard hade naturligtvis en utläggning över ett längre bibelstycke, men detta var essensen. Att inte alltid kräva sin rätt. Dessa ord drog igång hela tankekedjan hos mig. Hur jag ofta kan rättfärdiga mig själv då jag är ohjälpsam mot min nästa. Det var väl inte riktigt det som åsyftades, men för mig belystes hela livsinställningen där jag inte gör så mycket mer än jag måste. Hur jag kan skämta på andras bekostnad, hur jag kan vara cynisk, egoistisk, ohjälpsam osv.

Helt klart nyttiga reflektioner, men ack så mycket skit och dåligt beteende jag fortfarande bär med mig och jag är nog knappt medveten om det mesta ännu. Men för att anknyta till gårdagens inlägg, så har jag tillit till Guds process i mitt liv och är tacksam för att jag faktiskt sakta men säkert börjar se igen!

Jag ber om nåden att få vara nyttig för mina medmänniskor.