Tillit var svaret jag fick från Gud på min bön om vad jag skulle ha för drivkraft när aggressivitet och tävlingsinstinkt inte bar mig, åtminstone inte utan att producera obehagliga biprodukter i form av irritabillitet och bristande ödmjukhet.

Lita på Mig mitt barn var orden som nästan påtagligt kom för mig:

"Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig." (Joh 14:1)

"Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Känn ingen oro och tappa inte modet." (Joh 14:27)

"Gör er därför inga bekymmer, fråga inte: Vad skall vi äta? Vad skall vi dricka? Vad skall vi ta på oss? Allt sådant jagar hedningarna efter. Men er himmelske fader vet att ni behöver allt detta. Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också. Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga."(Matt 6:31-34)

Svaret är således slappna av och lita på omständigheterna, lita på att Gud inte ger dig fler eller större prövningar än vad du klarar av. Att om han tillåter att jag prövas ger Han också kraften och en utväg att klara det jag behöver klara av. Ett  betydligt mer avslappnat förhållningssätt till tillvaron, samtidigt som jag naturligtvis även är utrustad med ett förstånd som hjälper mig att prioritera bland de arbetsuppgifter och familjeplikter som finns. Det handlar således inte om att prioritera lättjan, utan snarare att lita på att det jag förmår är tillräckligt.

Lätt att säga men svårt att tillämpa då stress och trötthet slår till. Jag funderar en hel del över vilka prioriteringar jag skall göra då semestern tar slut, för samtidigt som jag haft mycket glädje av de rutiner jag skapat mig under semestern, vill jag inte bli slav under dem. Rutinerna ska tjäna mig och underlätta för mig, inte binda mig och stressa mig. Jag känner att jag definitivt vill vidmakthålla såväl min fysiska träning som mina andliga "övningar".

Jag har nu också kommit till läget där den tidigare så påtagliga (och nästan ständigt närvarande) upplevelsen av Herrens närvaro har börjat blekna. Jag har erfarenhet av att det är så det brukar fungera och att det inte är ett tecken på att något är fel. Men då den så givande feedbacken bleknar och den mer gråaktiga vardagen tar vid, det är då jag ska hitta min vardagslunk med Gud.

Mäster Eckehart uttrycker en lugnande tanke då han säger att det är viljan som räknas inför Gud, att det du vill (i form av strävan att leva med Gud och att inte synda) det är det du är/gör inför Gud. Att vi i vår veka mänskliga natur inte alltid lyckas, ligger så att säga i sakens natur. Det är därför vi behöver nåden. På något sätt handlar det om att göra sitt bästa och att ständigt sträva, men att lämna resultatet till Gud och ha tillit till att Han vet vad han gör (även i mitt liv).