Då var man tillbaka i arbetslivet igen efter semestern. Startar upp datorn och möts av 33 bevakningar i Cosmic. Jag har haft semester men för patienterna kan livet vara mycket anorlunda. På ett sätt kan det få mig att känna en känsla av otillräcklighet samtidigt en tacksamhet för att ha ett arbete som uppenbarligen efterfrågas och förhoppningsvis kan vara till hjälp för människor.

Nu till en typ av funderingar som jag nästan drar mig för att ventilera så här offentligt. Det är ett område som jag ibland uppfattar kan vara känsligt,  det är det här med hur mycket av min tro jag kan ta med mig in i arbetet? Jag vill börja med att mycket tydligt betona att allt arbete jag utför är i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet, allt annat är naturligtvis fullkomligt uteslutet. Men personen som utför arbetet, mannen bakom yrkesrollen (i det här fallet jag) bär ju med mig värderingar och en livsåskådning som i hög grad räknar med Gud  som en väsentlig del i människans välbefinnande. I mitt privatliv ber jag för helande och Gudomligt ingripande i människors liv.

Samtidigt måste jag medge att jag ibland varit rädd, eller rädd kanske inte är riktigt rätt ord i sammanhanget, men försiktig med att ens en gång be Gud om vägledning, vishet och sinnesro i mitt arbete. Detta då det nästan känts som jag tummat på regeln om vetenskap och beprövad erfarenhet. När jag skriver detta, låter det nästan dumt, men så laddat har det varit för mig att riskera att blanda religion och yrkesutövning. Var går egentligen gränsen för det accepterade? Att be för mig själv och mitt yrkesutövande tänker jag hör till religionsfriheten och jag bedömer att det gör mig till en skickligare yrkesperson. Men att be för min arbetsplats, kollegor, ledning osv... ... eller kanske ännu mer suspekt - att be för mina patienter? Att dessutom göra det i lönndom? I ärlighetens namn skulle jag kunna tänka mig en del som hade uppfattat det som en form av nästan övergrepp. Men det finns också de som jag tror skulle ha uppskattat det och naturligtvis dem för vilket det hade varit helt neutralt.

Samtidigt kan jag på ett annat plan nästan se det som en plikt att be för medmänniskor i nöd. Jag frågar inte om lov om jag ber för offer för till exempel en naturkatastrof och i det fallet hyser jag inga betänkligheter. Men när det handlar om patienter kryper det närmare. Jag tror själv att en orsak till detta är att det i min yrkesvärld så ofta betonas allt som är negativt med olika former av "religiös påverkan". Hela området är så infekterat att jag till och med drog mig för att överhuvudtaget beröra området här på min blogg.

Borde jag som kristen yrkesutövare till exempel gå ut med min tro som ett slags varudeklaration så att man kan välja eller välja bort mig även utifrån denna variabel? Eller är det tvärtom så att jag borde vara så tyst och privat om min tro att ingen vet om den eller att de som vet om den åtminstone kan säga: Det är ingen fara för jag har aldrig någonsin hört honom tala om den eller försöka pracka på någon den...

Jag känner och tycker även rent etiskt och moraliskt att det är rimligt att jag får utöva mitt yrke som den kristna person jag är.Det vill säga som en person med ett privat böneliv och kristna värderingar. Däremot accepterar jag att jag inte ska "predika" för mina patienter. I fikarummet förbehåller jag mig rätten att stå för min tro, även om jag inte är en speciellt påstridig person (åtminstone inte på jobet), men jag svarar om någon frågar och jag är absolut inte hemlig.

Då är nästa fråga: Hur kan/bör jag förhålla mig i det "semioffentliga" rum som denna blogg utgör? Finns det någon brytningspunkt där jag blir alltför offentlig med mina åsikter?? Det fanns ju ett fall för ett tag sedan med en blackmetalutövande lärare som ansågs vara företrädare för fel värderingar inför eleverna och han fick inte fortsätta arbeta. Jag vet ju också att vissa andra extrema åsikter inte är acceptabla inom olika yrkesgrupper. Jag vet dessutom att kristenhet av vissa anses som extremt och onyttigt för våra ungdomar...

Detta är frågor som jag funderar kring, men som ännu inte har ett svar. Det är dock intressant att se vad själva frågeställningarna gör med mig själv och hur jag förhåller mig till att kombinera tro och arbete.