Dagens funderingar har bland annat handlat om motsatsförhållandet mellan att förneka sig själv och att arbeta på att bli mer lik Jesus. Som det nu har varit upplever jag att jag på ett sätt haft otroligt mycket fokus på mig och min relation till Gud. Hur jag ska komma i samklang med Hans vilja. Hur mina karaktärsfel och mina synder hindrar mig. Att jag måste avsätta tid för Gud (skild från andra och i ensamhet).

På något sätt förknippar jag på något plan inom mig själv andlighet och avskildhet och man säger ju också "att leva avskild för Gud". Många gånger löser jag den här ekvationen genom att tänka mig att den tid jag tar för min gudsrelation borgar för bättre kvalitet i mina relationer till andra människor.

"När ni ber skall ni inte göra som hycklarna. De älskar att stå och be i synagogorna och i gathörnen för att människorna skall se dem. Sannerligen, de har redan fått ut sin lön. Nej, när du ber, gå då in i din kammare, stäng dörren och be sedan till din fader som är i det fördolda. Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig. Och när ni ber skall ni inte rabbla tomma ord som hedningarna; de tror att de skall bli bönhörda för de många ordens skull. Gör inte som de, ty er fader vet vad ni behöver redan innan ni har bett honom om det." (Matt 6:5-8)

Att vara lite återhållsam med orden och lite privat i andaktsutövandet, för att inte frestas till högmod genom att uppvisa en förment helighet är uppenbarligen något som Jesus rekommenderar. Jag tycker själv och har också hört många predika om värdet i den exklusiva gudsrelationen och att en av de fantastiska egenskaperna som Gud har, är att Han har förmågan att ha en exklusiv relation till var och en som söker Honom. Jag har också hört/läst flera kristna som hunnit växa till sig i tron som säger att bönen blir fåordigare med åren och att ju mer de ber om t.ex ett visst böneämne, desto mer kan bönen förändras till sitt innehåll under resans gång. Att då vi ber och därigenom umgås med den Helige Ande som ju är förmedlaren av våra böner till Fadern, desto mer påverkas vi till att be de böner som Fadern önskar att vi ska be. Jag har själv egna erfarenheter av detta då jag hållt fast vid ett förbönsämne under en längre period, det är inte alls ovanligt att min böneinnehåll förändrats ganska mycket efter hand som tiden gått. Inte nödvändigtvis utifrån att situationen förändrats, utan utifrån att det "känts mer rätt" att be lite anorlunda. Således upplever jag att det privata böneumgänget med Gud förändrar mig till att bli mer i samklang med Honom och därmed samtidigt bidrar till "förnekandet av mig själv".

Som alltid är det kristna livet fullt av paradoxer. Tillbringa mycket tid med Gud så blir du mer lik Honom och samtidigt mer lik "ditt sanna jag", samtidigt som ditt nuvarande jag alltmer tynar bort. Genom att förlora mig själv - finner jag mig själv. Genom att utveckla min Gudsrelation kommer jag i bättre samklang med mina medmänniskor. Det är egentligen en ganska fantastisk Gud vi har!