Så var det dags för en ny bok. Denna gång föll valet på Warfare prayer av C. Peter Wagner en författare som jag tänker befinner sig i en annan del av spektrat än Wilfrid Stinissen. Hur hamnade jag i den boken, kan man undra? Det hela började med att jag bad min andlige mentor om lite boktips. Jag tyckte att jag under lång tid undvikit att läsa så mycket annan kristen litteratur än Bibeln. Kommen som jag är från en pingsttradition hade jag redan tidigt efter min frälsning fått lära mig att man inte skulle ge sig in i för mycket funderingar eller spekulationer. Bibeln var nog! Teologi kunde rent av vara förödande för din tro. Under åren som gick var jag tämligen noga med att bara läsa kristen litteratur som rekommenderats mig av mina trossyskon. En anledning till detta är att jag inte hade så mycket erfarenhet av kristet trosutövande eller Biblisk kunskap från mitt liv innan frälsningen. Där hade jag däremot varit fallen för såväl filosofi som psykologi, samt slukade skönlitteratur i mängd. Det blev en hel del Sven Reichmann då han var stor favorit hos en av medlemmarna i min bönegrupp. Nåväl nu kom jag ifrån ämnet en del. Tillbaka till böckerna jag lånade av min andliga mentor. Det första han rekommenderade mig, och lånade ut, var William Barcleys nya dagliga studiebibel där jag nu är framme vid evangeliet enligt Lukas. Jag läser den var morgon och Barclay har öppnat mina ögon en hel del för evangelierna redan. Jag fick också kopior (MP3) på en hel mängd predikningar av Richard Wadell, här en länk till hans hemsida  http://www.awesomepastor.com/. Han var pastor vid Dhaka International Christian Church då min mentor var missionär där tillsammans med sin familj. Dessa predikningar har också varit mig till mycket uppbyggelse. Slutligen fick jag låna boken How to have a healing ministry without making your church sick av C. Peter Wagner. Denna bok upplevde jag som mycket inspirerande, den började lite torrt men blev mycket radikal mot slutet. Jag uppskattade mycket den vetenskapliga tonen i boken och hur Wagner refererade till meningsmotståndare och uppmanade mig som läsare att jämföra och själv avgöra vad jag trodde. Raskt köpte och läste jag Your spiritual gifts can help your church grow, vilket också var en bok som inspirerade mig mycket. Samtidigt började jag någonstans ana att Wagner var kontroversiell och när jag (som man ju bör nuförtiden) googlade honom såg jag att han var en förgrundsgestalt i The new apostolic reformation och att han i många kretsar och sammanhang bland annat i Dagen (här en länk till artikel http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=157051.) ifrågasattes av det kristna etablissemanget.

Vart jag vill komma är väl att jag ibland kan tycka det är svårt att veta vad som är trovärdigt eller inte. C. Peter Wagners författarskap kom jag i kontakt med via en erfaren, pragmatisk och mycket god kristen förebild. Men det finns många personer som gör till synes  trovärdiga uttalanden men som av andra personer misskrediteras. Jag har själv en vana av att läsa och värdera vetenskapliga artiklar och vet vilka regler som gäller i den världen. När det kommer till trosfrågor är det svårare. Men för mig är det ändå viktigt att läsa olika författare och olika vinklingar.

Anledningen till denna utläggning är väl egentligen att jag nu ska ge mig in i ett svårgreppbart område som hanterar den osynliga världen, med andar och demoner som en naturlig ingrediens. I mitt kristna umgänge finns mycket olika åsikter i dessa frågor representerade och själv kan jag ibland vara osäker på hur mycket uppmärksamhet som är rimligt att lägga på dem. Precis som jag skrev igår om mina svårigheter att hitta substans i tankarna om himmelriket lika svårt har jag att hitta substans i andevärlden. Samtidigt är jag inte beredd att helt ignorera den.

Är det någon av er som läser detta som har åsikter eller erfarenheter i ämnet eller om Wagner får ni gärna starta en diskussion genom att kommentera.

Nu har jag nått slutet på boken (Ansikte mot ansikte - samtal om kristen tro av Skytte & Stinissen). Sista kapitlet handlar om himmelriket och det är ett ämne som jag alltid haft svårt för. Varför vet jag egentligen inte, det har bara aldrig känts viktigt för mig eller egentligen  haft någon som helst betydelse för mitt beslut att följa Jesus. Det visar sig att jag delat denna min uppfattning med Skytte. Han har varit frälst i cirka 20 år och säger att det först är under de senaste åren han börjat intressera sig för himmelriket och vad som händer efter döden. Själv har jag varit frälst i 18 år, så följer jag i Skyttes spår så borde det vara dags för mig nu. Stinissen drar sig inte för att beskriva detta tillstånd av ointresse för himmelen som en brist hos den som är kristen.

"Det var nog enklare att tro på det himmelska förr, när vi inte hade en lika naturvetenskapligt präglad världsbild. Det kan intellektuellt finnas ett större motstånd mot att överlämna sig till tanken på att det finns ett liv efter detta, där jag skall få möta Jesus och se Gud ansikte mot ansikte. Om man är en sådan människa, och ändå vill vara kristen, säger man gärna: 'Vi får väl se! Min uppgift just nu är att bli en bättre kristen, att utveckla mig som människa, och sedan får vi se' Är det en fullständigt okristlig tanke?  (Skytte, men också precis mina egna argument)

Stinissens svar:

"Jag tycker inte det är en en särskilt kristlig tanke, detta 'sedan får vi se', nej, vi får redan nu leva lite grand i himlen... ...'Vi får väl se' är som om vi inte redan vet, men vi vet en hel del. Jesus har uppstått och många har sett honom."

Således finns det ingen väg runt detta för mig så svåra ämne och det blir inte lättare efterhand som texten fortskrider med spekulationer om att man möts av döda anhöriga då man dör. Dock varnar Stinissen å det bestämdaste för all form av spiritism, men säger att många männsikor mycket konkret kan uppleva närvaron av döda anhöriga. Ett fenomen som han tar som bekräftelse på livet efter detta och egentligen inte som något att ifrågasätta. Här är jag ännu inte helt med i vare sig intellekt eller känsla, men i ödmjukhet får jag se tiden an och hur livet med den Helige Ande kan påverka min uppfattning.

Härefter vidtar en tämligen lång diskussion om skärselden, helvetet och vilka som går förlorade. Skärselden är för mig ett tämligen katolskt begrepp och jag vet inte var jag teologiskt står i förhållande till detta. Stinissen har i varje fall ett för mig anorlunda sätt att beskriva vad skärselden är. Han menar att ordet skärseld kommer från ordet purgatoriu som betyder reningsplats och att det som renar oss är Guds kärleks eld, för att vi ska bli redo att träda in i himmelriket. Skärselden innehar sedan en nyckelposition avseende vem som slutligen kan komma till himlen och vem som går förlorad. Stinissen har en mycket tillåtande attityd avseende vem som slutligen kommer till himlen. Han menar att Gud inte vill att någon ska gå förlorad och att enda sättet att hamna i helvetet är att fullt medveten om vem Gud är och i princip öga mot öga med Honom aktivt säga: Nej tack, detta vill jag inte ha! Han tänker att vi inte aktivt behöver säga ja till Jesus utan att folk av alla religioner och även de som inte bekänner sig till någon religion men som gör goda gärningar är aktuella för himlen. Han spetsar till det med att även Hitler och Mussolini kan komma till himlen via skärselden. Hans argument är att om endast de som tackat ja till Jesus skulle komma till himlen skulle alltför många gå förlorade och detta skulle vara emot Guds plan.

"De flesta människor känner inte Jesus. Om man bara låter dem komma till himlen som känner Jesus, och har bejakat och givet sitt liv åt honom, då är det en väldigt liten minoritet som blir räddad. Jag är övertygad om att när en hindu eller buddist kommer till himlen är det faktiskt genom Jesus. Jesus är vägen, även om den personen inte visste att det var Jesus som var  verksam i henne eller honom. 'Allting är skapat i honom' säger Paulus, Jesus är med från början i varje människa. Han är det ljus som upplyser varje människa som kommer till världen som det står i prologen till Johannesevangeliet. Alla människor påverkas av Jesus."

I dessa passager tappar Stinissen mig för första gången och han gör det med besked. För ett ögonblick leker jag med tanken att det kanske beror på att detta faktum på något sätt får mig att känna mig lurad. Att jag ska behöva göra allt detta arbete med helgelse och korsfästande av köttet och så spelar det liksom ingen roll för Gud. Dessutom tycks mig missionsbefallningen helt förlora sin betydelse. Så fort jag har tänkt denna tanke kommer nästa tanke. Det kanske bara är mitt högmod som talar, att jag skulle vara bättre för att jag tjänar Herren och dessutom reflekterar det en lagiskhet att jag skulle vara värdefullare för Gud på grund av mina gärningar. Det hela lämnar mig med en känsla av förvirring och det känns inte riktigt bra.

Vad gör jag då, jo jag lutar mig mot ett bibelord som jag tagit till mig:

"Ty om du med din mun bekänner Jesus vara Herre och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, då bliver du frälst" (Rom 10:9)

samt:

"Därför, var och en som bekänner mig inför människorna, honom skall ock jag kännas vid inför min Fader, som är i himmelen." (Matt 10:32)

Dessa bibelord kräver enligt min tolkning ett mycket tydligt, aktivt ställningstagande och benämnande av Jesus Kristus som min frälsare och sann Gud.

Där jag idag befinner mig på min vandring kan jag inte se det på något annat sätt. Men till syvende och sist är det Gud som avgör och jag har också många gånger hört det sägas att vi ska bli förvånade över vilka vi en dag kommer att möta i himlen. Men domen är Herrens, min uppgift är att vara ett levande vittnesbörd om Honom, sedan tar Han hand om resten och det känns tryggt.

Dagens tema är lite funderingar kring trons dialektik. Vad jag menar med detta tarvar troligen åtminstone en kortfattad förklaring. I mitt yrkesliv arbetar jag bland annat med en behandlingsform som heter Dialektisk Beteendeterapi, vilken vanligtvis förkortas DBT. Terapin är ursprungligen utvecklad för att hjälpa kvinnor med Borderline Personlighetsstörning eller som man ibland kallar det Instabil Personlighetsstörning. Man kan något förenklat säga att det är en vidareutveckling och anpassning av traditionell KBT behandling. En av finesserna är att man jobbar mycket med att balansera förändring och acceptans. En grundtes är att saker sällan är antingen eller utan de är snarare både och - samtidigt. Det här är ett koncept som jag tycker påminner mycket om livet med Jesus. Balans mellan helgelse och nåd, vara och göra, etc.

Jag har ju en tid haft mycket fokus på syndamedvetande, lidande, helgelse osv samtidigt som jag är fullständigt medveten om att jag är frälst genom nåd och inte genom gärningar. Men det känns liksom att jag vill leva mer helgat ju mer jag umgås med Gud. Idag hittar jag då passande nog en annan ingång i boken jag för tillfället läser (ja, det är fortfarande samma bok - se tidigare inlägg).

"Varje människa är en dubbelnatur. Det finns inom henne både ljus och mörker, hon bär något av Guds helighet inom sig men är samtidigt en syndare."

"Människan är en åker. I denna åker finns en gömd skatt (Matt 13:44). Djupast i ditt inre bär du på en ofattbar rikedom, du bär på gudomligt liv. Det är en bra bild. Jesus talar om detta i evangelierna. Det finns en skatt vi måste söka, och vi måste också själva söka och gräva fram skatten. Vad det handlar om är att gräva upp det gudomliga ur det mänskliga, anden ur materien."

och apropå arbetet med att gräva sig ner i sig själv för att finna skatten.Ett arbete som många ryggar för och tänker att de inte orkar genomföra:

"Redan detta att man kämpar är något som vitaliserar och ger kraft. Och när man vet att man kämpar för någonting så dyrbart, vet man att det är mödan värt. En sådan kamp leder till glädje och till större frihet. Du har fått den Helige Ande, han bor i ditt hjärta, du är ett ljusets barn. Det är möjligt att du inte är tillräckligt medveten om din syndighet. Men det är helt säkert att du inte är tillräckligt medveten om din helighet, det gudomliga liv du bär inom dig."

Och här kommer vändningen som jag tycker är så underbar:

"Det är klokt att inte främst rikta uppmärksamheten mot det som gått snett i dig; synden, det som har skadat din Kristuslikhet. Det är mycket bättre om du först ser på allt det som ännu oförstört finns kvar av Guds avbild i dig, och så försöker vara trogen den sannaste och bästa delen av dig själv."

Vandringen med Herren är verkligen dialektisk i sitt samtidiga fokus på det goda och det onda inom oss och katalysatorn är Jesus som visar oss kärlekens väg. Det är där jag kan finna min balans i en Kristuslikhet som handlar om relationer, relationer som blir sanna och kärleksfulla då jag förminskar mig själv samtidigt som jag växer i Kristus. Det är när jag dör från mig själv som jag blir levande på riktigt - tillsammans med er!

Relativa absoluter handlar om mina funderingar kring t.ex

Kan man gradera synd?

Kan man vara olika duktig på att be?

Kan man ha kommit olika långt på sin vandring med Jesus?

När det gäller frågan om graderad synd så kommer den sig av att jag redan tidigt på min vandring med Jesus fick lära mig att synd är synd och att jag aldrig ska döma en annan människa eftersom jag själv syndar. I detta låg då, att för Gud är all synd avskyvärd samtidigt som nåden och förlåtelsen täcker alla tänkbara synder. Jag tänker mig att inneboende i resonemanget finns också en varning för det högmod som kan komma ur jämförelsen med en medmänniska då jag kan frestas att känna mig bättre än denna. Samtidigt skapar detta sätt att tänka en kognitiv och känslomässig dissonans i mig. Det känns inte riktigt trovärdigt för mig att det skulle vara likvärdigt att t.ex snäsa av en kollega och att mörda samma kollega. Nog måste väl dessa olika handlingar väga olika även inför Gud? Ingen av dem är bra vare sig för mig eller min medmänniska. Jag bör definitivt lägga ner en hel del energi på att bli av med bägge beteendena. Men de måste på något sätt ändå ha olika värde. Vara olika grava.

Återigen hittar jag ett resonemang som knyter an till mina funderingar i boken Ansikte mot ansikte - samtal om kristen tro av Skytte och Stinissen. Jag känner att jag citerar denna bok så ofta att det kanske är på sin plats att poängtera att jag inte ser de böcker jag citerar som Guds ord utan som reflektioner och formuleringar gjorda av personer med större språklig begåvning än vad jag själv har. Citaten hjälper mig helt enkelt att reflektera utan att för den skull representera grundmurade sanningar.

"Kan vi gradera våra synder på det sättet; i små synder, mellansynder och jättestora synder? Och när bestämmer jag att idag räcker det med att jag gör en samvetsrannsakan, men i morgon får jag nog be Gud om förlåtelse, och på söndag skall jag gå till bikt. Finns det en gradering här?... ...Det finns en gradering. Man kan inte komma ifrån att den ena synden inte är som den andra... ...Men det finns svåra synder och mindre svåra synder."

Samtidigt:

"Jesu definition på synd är: Att inte tro på honom."

vilket medför:

"För det första handlar det (synden) om en relation till en person. Synden är inte bara en gärning, en handling, synden har alltid med en person att göra. Och denna person är Jesus, Guds son. Att inte tro på honom, att inte lysssna till hans ord, att inte ta emot det glada budskapet som han framför, det är den stora synden."

Jag tolkar detta som att i den fullkomliga relationen till Jesus upphör min synd, då synd inte kan finnas i Guds närvaro. Samtidigt är det ändå lite av en tröst och hjälp för mig att synd kan finnas i olika grader för det gör att jag tänker att det är möjligt att göra framsteg. Detta knyter an till de två andra frågorna som också i sig själva bär lockelsen till jämförelse och tanken på att mina egna gärningar kan göra mig fri. Eftersom att svaret på dem är jakande ger det mig en möjlighet att våga se min utveckling, vilket på något sätt gör det hela mindre hopplöst. För om jag strävar och strävar, men min ödmjukhet förbjuder mig att se några framsteg då synes mig vägen mycket lång och svår att vandra.

"Det bär ju vanligt att man på olika sätt beskriver trons väg som att gå från trappsteg till trappsteg, på en helig stege, en 'Scala Santa'. Och ibland undrar jag om detta innebär att vi mäter och graderar vår fromhet, att vi placerar vår fromhet på olika 'fina' trappsteg? ... ...Jag anser att det är ofrånkomligt att tala om utveckling. Bön är liv, och i livet finns en utveckling. Det gäller såväl det fysiska, det psykiska och det andliga livet. Överallt finns det utveckling, också i universum.Och jag tycker det är intressant och oundgängligt att beskriva denna utveckling. I vilken riktning går vi? Vad är målet? Vart går vägen?... ...och det är intressant att få veta mera om sådant som kan inträffa under mitt liv, under min livsvandring. Att det inte är så monotont som jag kanske trodde i början. Det sker faktiskt en hel del."

Detta får naturligtvis inte tas som ursäkt för att förhäva sig själv eller se ner på andra. Eller för den delen att sätta andra på piedestal eller låta andra placera en själv där. Men det gör i mitt tycke livsresan mer spännande och hoppfull och hjälper mig att hålla motivationen uppe.

.

Idag har det varit en dag i glädjens och festens tecken. Först och främst var det dop för vårt barnbarn. I släkterna finns olika trosinriktningar representerade. Ja, olika trosinriktningar kanske inte är den bästa beskrivningen men allt ifrån varmt troende och utövande kristna till vad jag tänker är mer "traditionskristna" och förmodligen någon som"inte bryr sig" eller kanske "ännu inte bestämt sig". I vart fall blev det en mycket fin och varm dophögtid och jag upplever att Kristus fick utrymme i traditionen. Ett fint och ljust minne.

Idag har också vår andra son kommit hem, han har sommarlov från sina utlandsstudier och är inte hemma så ofta längre. Det är spännande att lyssna på alla hans nya erfarenheter och få rå om honom lite. Så allt som allt en fin dag med familjen.

Hur hänger då detta samman med rubriken: Rena mig med elden från din Ande?

Ja, egentligen inte alls, åtminstone inte direkt utan rubriken kommer sig av den process jag just nu befinner mig i, lite oberoende av dagarnas skiftningar. En bön som jag haft med mig mer eller mindre intensivt under en följd av år. Den kommer från en lovsång som sjöngs i kyrkan då jag var nyfrälst 1993 och som efter ett par år gjorde ett mycket starkt intryck på mig. Överhuvudtaget begreppen blod och eld var något som redan tidigt talade till mitt hjärta: Förlåtelse och helgelse. Framförallt att be om rening genom eld har alltid satt igång mycket kraftfulla processer i mitt liv. De har sällan varit bekväma, men alltid mycket påtagliga och att be:

Rena mig med elden från din Ande

Rena mig och gör mig mer lik Dig

Låt mig dö från allt som är mitt eget

Använd mig (Du, nu, Gud) som du vill

(orden inom parentes är olika varianter jag hört och använt mig av genom åren)

Är för mig (hittills) den optimala överlåtelsebönen, en bön som för mig signalerar och symboliserar en total hängivenhet till Gud.

Var gång jag från ett ärligt hjärta ber denna bön har jag kraftfullt konfronterats med synden i mitt liv eller upplevt något som varit en stor prövning för mig. Det har helt enkelt varit en chans till att lämna över ytterligare en del av mig själv i Guds händer. Långt ifrån alla gånger har jag lyckats, ibland har det blivit vad som i stunden endast kan beskrivas som rejäla bakslag. Men om jag nu i efterhand ska skapa mening åt det som skett så har det i dessa fall oftast handlat om att jag behövt överege mitt högmod. Detta är således en bön som jag ber med en viss bävan och efter moget övervägande, då jag vet att det kommer att kosta på. Samtidigt är denna bön ett uttryck för min djupaste längtan.

Då jag idag stötte på en del citat i boken jag läser  (ja det är fortfarande: Ansikte mot ansikte - samtal om kristen tro av Skytte och Stinissen) fick jag både bekräftelse på och ord för en del inte färdigformulerade tankegångar:

"Man byter ut egoismen mot kärlek, fångenskap mot frihet, tristess mot glädje. Hur gör man för att på detta sätt 'mista sitt liv'? Man låter den gamla människan svälta ihjäl. Varje gång man 'förnekar sig själv', det vill säga sin egoism, försvagar man sitt ego. Det kan gå så långt att det till sist dör av undernäring."

"Här ser man framför sig hur den gamla människanl iksom säckar ihop! Det är härligt. Men i vår tid är det helt fel att 'förneka sig själv' I vår tid går det istället ut på att 'bejaka sig själv' och 'bekräfta sig själv'. Det är raka motsatsen... ...Ja, det är raka motsatsen. När man talar om att 'bejaka sig själv' menar man ofta att man vill bejaka den gamla människan. Inte alltid, men ofta. Man bejakar sin egoism, sin lust. Vi har en benägenhet att bara följa vår lust, och vi kallar det 'självförverkligande'. Har man en djupare syn på människan, som en varelse som längtar efter att älska och bli älskad, inte bara för sin egen skull utan också för den andres, då blir det helt annorlunda. Då måste man förneka den gamla människan, så att den nya kan få en chans.'

I detta finns paradoxen att för att finna sig själv måste man först förlora sig själv och jag kan ärligt säga att detta är en sanning som jag fått smaka och ändå... ...ändå är det så lätt att åter fångas av sitt ego... ...eller kanske snarare så svårt är det att bryta sig loss från sitt ego för en längre stund. Men tack vare att jag fått uppleva lite av det i korta stunder och funnit det gott är jag motiverad att fortsätta försöka, med förhoppningen att egot någon gång i framtiden ska dö av svält.

För omväxlings skull, ett morgoninlägg. Anledningen är att jag vid min "morgonandakt" stötte på ett resonemang som av och till tagit en del tid och tankar i anspråk. Det handlar om min egen mycket kraftiga reaktion mot människor som på ett nästan glättigt sätt "slänger ur sig" kommentaren: "Det måste vara någon mening med det" till eller om andra människor som råkat ut för någonting svårt. Eftersom jag arbetar med människor som många gånger varit med om hemska saker och hör deras historier och ser deras lidande har jag ofta svårt att se att det finns en inbyggd mening i det de har upplevt. Jag menar säg till ett incestoffer eller ett annat offer för våld, eller till personen som förlorat sitt barn genom sjukdom eller olycka att: "Det är säkert någon mening med det". Det funkar naturligtvis inte. Samtidigt tangerar det diskussionen om huruvida Gud prövar människan genom lidande (en mer aktiv roll) eller om han tillåter att människan prövas (en mer passiv roll) eller om lidandet i grund och botten beror på människans onda natur (arvssynden) i kombination med den fria viljan.Den hållning jag under senare år haft i frågan är att det inte finns någon inneboende mening i lidande och prövningar men att vi med Guds hjälp kan få möjligheten att skapa mening i det som skett och på det viset omvandla ont till gott.

Då jag i dag i boken Ansikte mot ansikte - samtal om kristen tro av Skytte och Stinissen hittar följande citat känns det som om jag inte varit helt fel ute:

"Så länge vi lever är ingenting färdigt. Ingenting står fast en gång för alla. Så länge vi lever kan vi ständigt förnya och omskapa vårt förflutna. Vi inte bara kan det, det är vår uppgift och vår kallelse att göra det förflutna meningsfullt."

"Det förflutna kan bli meningsfullt, men det blir det inte av sig självt, om jag bara sitter och väntar. Jag måste samarbeta med Gud. Detta är väldigt viktigt, det handlar om en synergi, ett samarbete mellan Gud och människa. Och det är djupt bibliskt. Jesus kommer och knackar på hos mig, men jag måste öppna. Om jag inte öppnar händer ingenting."

Ett viktigt tillägg är enligt min mening att det här är en process, en process som måste få ta tid. Det finns ingenting glättigt eller respektlöst i denna hållning. Bara ett hopp om att  det går att förvandla ont till gott - med Guds hjälp. Men vi måste själva vara villiga därtill och vi kan alltid be om nåden att bli villiga även om det mänskligt sett ibland kan tyckas (nästan) omöjligt.

Jag har ibland egenheten att prata/reagera/handla  innan jag hunnit tänka. Ordet är snabbare än tanken framförallt i relationer som hunnit formas under lång tid och är det dessutom mycket känslor investerade i relationen förstärks fenomenet ytterligare. Det är ju detta som ofta ligger till grund för vardagstjafset i nära relationer. Ett annat fenomen som jag förknippar med detta är att jag ibland kan uppleva att jag har en relation till en person så som denne var för flera år sedan. Jag har bara glömt att vara närvarande och lyssna aktivt på vad personen faktiskt säger, tycker och drömmer om. Ett motmedel mot detta är vad man idag ofta kallar mindfulness eller med ett annat ord medveten närvaro. Är jag medvetet närvarande ger jag mig själv möjligheten att agera (eller låta bli), snarare än att reagera för att därefter i sämsta fall behöva reparera.

Jag har idag inlett mitt experiment med Jesusbönen, eftersom jag är så otränad börjar jag med fem minuter enligt metoden:

(Alla citat även denna gång hämtade från Aniskte mot ansikte - samtal om kristen tro av Skytte och Stinissen. Ni som orkar följa mig en längre tid kommer att känna igen detta mönster hos mig, där jag citerar och funderar över den bok jag för närvarande läser.)

"Samspelet mellan andning och ord gör att Jesusbönen efter hand blir lika naturlig som själva andningen. Den tid kommer då det ena drar det andra med sig... ...Alltså vi andas denna bön på något sätt. Utandning: Herre Jesus Kristus. Inandning: förbarma dig. Eller är det tvärtom? Andningsexperterna säger att utandningen är viktigare än inandningen. Man kan inte andas in om man inte först har andats ut. Det gör det naturligt att vid utandningen säga 'Herre Jesus Kristus' och att 'förbarma dig över mig' kommer vid inandningen."

En liten kommentar i form av ett citat för att klargöra mina funderingar utifrån oro över att hamna i gamla dåliga new-age vanor:

"Jesusbönen är inget mantra. Den stora skillnaden är att i transcendental meditation får man ett mantra, ett ord vars betydelse man inte känner och som man bara upprepar mekaniskt. I Jesusbönen däremot upprepar vi Jesu namn,  och det är inte något man gör mekaniskt, man vänder sig verkligen till Herren Jesus Kristus. Man är medveten om vem man talar med, och vad man ber om: 'förbarmande'. Det är något helt annat än ett mantra. Det är en bön, ingen mekanik."

Dessa fem minuter har faktiskt påverkat mig redan idag, kanske inte så mycket de fem minuterna av fokuserad bön/meditation som jag gör som tillägg till min mer vardagliga morgonbön utan kanske snarare det förändrade fokus som beslutet att försöka förde med sig. Samtidigt är det lätt att låta sig stressas av denna nya vana. Stinissen säger att han egentligen tycker att 20 minuter är ett minimum (för de flesta) för att ha en chans att upptäcka stillheten och borra sig in i sig själv. Det är naturligtvis en fråga om prioriteringar men min upplevelse är att man som småbarnsförälder ibland har svårt att hitta de där 20 ostörda minuterna vid en tidpunkt på dygnet då man faktiskt orkar dra nytta av dem. Då är det skönt att få bekräftelsen att då man har småbarn är den främsta liturgin att ta hand om, älska och vårda sina barn. Samtidigt tänker jag att kvaliteten i mitt föräldraskap borde påverkas till det bättre om jag kan vara mer medvetet närvarande då jag umgås med mina barn. Till sist handlar det ändå om prioriteringar, jag ser i stort sett alltid till att få sömn, mat och en dusch, så på något sätt borde det gå.

Men prioriteringar är inte alltid så lätt så jag avslutar med en liten bön som ofta varit till stor hjälp då jag ska prioritera:

Gud, ge mig sinnesro

att acceptera

det jag inte kan förändra

mod att förändra det jag kan

och förstånd att inse skillnaden

Experimentet med Jeusbönen går vidare och målet är att nå de där 20 minuterna, därefter hålla i ett tag och sedan utvärdera.

Förhoppningsvis kan det hjälpa mig att bli mer närvarande i relationer och mindre automatisk i mitt agerande.

Jag är en person som sedan några år tillbaka har lätt för att bli stressad. Jag har behov av förutsägbarhet, planering och möjligheter till vila. Nu ser det ut som om jag är i  dåligt skick, men så är det inte riktigt. Stundtals har jag lite svårt att sortera och prioritera vilket just nu paradoxalt nog hänger ihop med att jag har semester. Semester är för mig sammankopplat med en nervarvningsperiod i början, där jag så att säga ställer om till "semestermode". I år var jag ganska sliten då jag påbörjade min semester och har därefter haft en ganska hög ambitionsnivå kring vad jag vill få gjort. Egentligen är det konkret sett inte så mycket jag gör utan stressen sitter i huvudet, ni vet det där läget där man ligger och funderar på allt man ska göra istället för att somna på kvällarna. Ett läge där det mesta upplevs som arbete eller prestation istället för bara en naturlig del av livets lunk.

I det här forumet har jag inte skrivit så mycket om mitt liv före Kristus eller min väg till Honom. Jag tänker inte fördjupa mig så mycket i det just nu heller, mitt vittnesbörd kommer då jag känner mig mogen och manad av Gud att ge det i detta forum. Hur som helst så höll jag på en hel del med new age influerad meditation i "mitt tidigare liv". När jag så blev kristen, vilket jag blev i pingsttraditionen med allt vad det innebär i form av tradition och åsikter tog jag ett bestämt avstånd från allt andligt utövande och allt böneliv som ens avlägset kunde påminna om mitt tidigare sätt att meditera etc. I det här läget tror jag idag att jag så att säga råkade kasta ut barnet med badvattnet och har därför sökt ett sätt att närma mig det mystiska, meditativa och kontemplativa i bönen och umgänget med Gud. Tänker att det är bäst att tillägga att jag fortfarande i mångt och mycket är pingstraditionen trogen. Möjligen finns det något förbehåll, jag vet inte riktigt, då jag inte satt mig in i de teologiska resonemangen och argumentationerna mellan pingst och andra samfund. Framöver kommer det nog fler utläggningar på detta tema, som handlar om vilken tradition jag tänker att jag borde kategoriseras under. Men för nu räcker det att jag betraktar mig som: troende, "härligt frälst", pånyttfödd, förlåten, karismatiker - allt med en dragning till kristen mysticism, ökenfäder och kommuniteter. Samtidigt är jag en person som till min läggning har behov av att läsa, filosofera, spekulera och intellektualisera - min dagliga "kamp" handlar mycket om att hitta balans mellan positionen och vägen som jag skrivit om tidigare. 

Nu till dagens inspirerande (åtminstone för mig) citat, återigen från boken Ansikte mot ansikte - Samtal om kristen tro skriven av Skytte och Stinissen:

"Jesusbönen är (....) en metod att på kortast möjliga tid nå största möjliga samling. Den koncentrerade, långsamma upprepningen av denna korta, innehållsrika bön: 'Herre Jesus Kristus, förbarma dig över mig', eventuellt uttalad i samma rytm som andhämtningen, är ytterst lämpad för att åter göra den jäktade, utåtvända människan lugn och 'samlad'."

"Man skulle kunna säga att det är en centrering. man talar nuförtiden också om 'centrerad bön'. Ofta är vi människor splittrade, man upplever att man består av olika bitar som inte hänger ihop, och då är det svårt att vända sig till Gud. Vem är jag egentligen? Jag är splittrad och saknar inre sammanhållning. Genom att upprepa samma ord eller samma korta vers fogas dessa bitar samman. ... ...Jag blir en person, och är inte längre en mängd separata delar."

"Det är själva upprepningen som är så viktig. Ylva Eggehorn har lärt mig uttrycket 'den heliga upprepningen'. Det ligger en väldig kraft i att upprepa samma sak. Det är som att slå på spiken, den tränger djupare och djupare. Jag blir mer centrerad, lever mer och mer i mitt centrum, och där finns en helt annan kvalitet i min relation till Gud. Det blir relation från centrum till centrum, från hjärta till hjärta."

Ibland är det det enkla som är det svåra, att tömma sig för att göra plats för Gud. Detta som stillar mina tankar och gör mig hel, som får mig att leva i kärleken och nåden. I Guds frid förlorar stressen sitt grepp och jag hinner ändå med det du skall!