Tillit var svaret jag fick från Gud på min bön om vad jag skulle ha för drivkraft när aggressivitet och tävlingsinstinkt inte bar mig, åtminstone inte utan att producera obehagliga biprodukter i form av irritabillitet och bristande ödmjukhet.

Lita på Mig mitt barn var orden som nästan påtagligt kom för mig:

"Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig." (Joh 14:1)

"Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Känn ingen oro och tappa inte modet." (Joh 14:27)

"Gör er därför inga bekymmer, fråga inte: Vad skall vi äta? Vad skall vi dricka? Vad skall vi ta på oss? Allt sådant jagar hedningarna efter. Men er himmelske fader vet att ni behöver allt detta. Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också. Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga."(Matt 6:31-34)

Svaret är således slappna av och lita på omständigheterna, lita på att Gud inte ger dig fler eller större prövningar än vad du klarar av. Att om han tillåter att jag prövas ger Han också kraften och en utväg att klara det jag behöver klara av. Ett  betydligt mer avslappnat förhållningssätt till tillvaron, samtidigt som jag naturligtvis även är utrustad med ett förstånd som hjälper mig att prioritera bland de arbetsuppgifter och familjeplikter som finns. Det handlar således inte om att prioritera lättjan, utan snarare att lita på att det jag förmår är tillräckligt.

Lätt att säga men svårt att tillämpa då stress och trötthet slår till. Jag funderar en hel del över vilka prioriteringar jag skall göra då semestern tar slut, för samtidigt som jag haft mycket glädje av de rutiner jag skapat mig under semestern, vill jag inte bli slav under dem. Rutinerna ska tjäna mig och underlätta för mig, inte binda mig och stressa mig. Jag känner att jag definitivt vill vidmakthålla såväl min fysiska träning som mina andliga "övningar".

Jag har nu också kommit till läget där den tidigare så påtagliga (och nästan ständigt närvarande) upplevelsen av Herrens närvaro har börjat blekna. Jag har erfarenhet av att det är så det brukar fungera och att det inte är ett tecken på att något är fel. Men då den så givande feedbacken bleknar och den mer gråaktiga vardagen tar vid, det är då jag ska hitta min vardagslunk med Gud.

Mäster Eckehart uttrycker en lugnande tanke då han säger att det är viljan som räknas inför Gud, att det du vill (i form av strävan att leva med Gud och att inte synda) det är det du är/gör inför Gud. Att vi i vår veka mänskliga natur inte alltid lyckas, ligger så att säga i sakens natur. Det är därför vi behöver nåden. På något sätt handlar det om att göra sitt bästa och att ständigt sträva, men att lämna resultatet till Gud och ha tillit till att Han vet vad han gör (även i mitt liv).

Idag har jag funderat en del över vad det är som motiverar eller driver mig i livet. Jag hamnade i dessa tankebanor då det slog mig att jag nu "bara" har en veckas semester kvar. Detta i kombination med att jag tycker att dagarna bara försvinner för mig, det känns som om jag har fullt upp fastän jag inte gör så mycket. Jag har till och med bett Gud om att han ska hjälpa mig att sova lite mindre på nätterna, detta då jag är en person som i allmänhet tycker att jag behöver mina 8 timmars vila per natt. Tänk om jag skulle kunna funka på sex timmar - vilka oändliga vinster.

Vi kan ta den här dagen som ett typexempel:

7:22 vaknar jag, är fortfarande seg och funderar över om jag ska försöka somna om, men konstaterar att det ju går emot min ambition så jag kliver upp.

ca 7:30-7:50 Morgonmeditation

härefter blir tidsangivelserna mindre exakta, eller snarare de uteblir

sätter på kaffe

fixar lite vid datorn - är med på en mailinglista där jag varje dag ska publicera en liten text, gör detta

då jag har en ny dator installerar jag office

läser dagens text i Barclays studiebibel

morgonbön

äter frukost

nu är kl ca 9

åker till affären och köper färska frallor som jag tänker servera resten av familjen då de vaknar, köper en kvällstidning också

letar fram och installerar några bildbehandlingsprogram

försöker föra över lite Richard Waddell predikningar till Iphonen - funkar inte...

alla sover fortfarande så jag läger mig och vilar ett tag

vaknar till vid 12 tiden

nu börjar resten av familjen vakna till liv

bestämmer mig för att klippa gräset - bensinen slut

åker till macken och köper en dunk

klipper gräset

käkar lite lunch

torkar upp utspilld juice som ett av barnen spillt ut

börjar montera nya handtag till innerdörrarna i källaren - inget passar som det ska så det tar lång tid, mycket vrida och vända samt göra om

nu är kl ca 17

tar dagens timslånga promenad

städar pannan

duschar

fixar middag - tacorester

äter

plockar undan efter maten

för över bokföringsprogram till datorn - säkerhetskopian på nätet "funkar inte" får skriva om årets bokföring

löser problemet med synkningen av min Iphone

plockar undan i köket

byter lakan i sängen

nu är kl ca 22.45

borstar tänderna på barnen

skickar barnen i säng

plockar undan i vardagsrummet

katten Stig som varit på rymmen kommer hem - håller i nackskinnet medan hustrun plockar fästingar

sätter mig vid datorn med mitt blogginlägg

Se där - det blir inte så effektivt någonting, men dagarna tar fort slut. Hur ska jag någonsin kunna få upp tempot tills arbetet börjar igen??

Då kom jag att tänka på hur det har varit för mig "förr i världen". Jag har haft mottona: "Du kan allt du vill och lite till", "Jag är för dum för att förstå att det inte går", och "När du gjort så mycket som du orkar, orkar du alltid lika mycket till"

Det som drivit mig har varit tävlingsinstinkten och i något slags maskerat högmod parat med dålig självkänsla har jag resonerat som så: "Att det du saknar i förmåga får du kompensera med hårt arbete och vilja" De här sätten att resonera har haft aggressivitet som drivkraft och innehåller ju ingen broms utan bara en ständig acceleration så de har drivit mig mycket nära den berömda väggen mer än en gång.

Hur funkar detta tema i min kristna blogg då? Jo, det jag funderar över är hur jag ska byta ut aggressivitet och tävlingsinstinkt mot något "mjukare" som ändå kan fylla samma funktion. Jag är ju van att coacha mig själv med ganska råa tillrop av typen: "Kom igen nu ditt slöa kräk - lite till orkar du allt!" och det är ju inte särskillt kärleksfullt mot mig själv. Och jag tänker att frukten av detta förhållningssätt blir att jag blir hård, tappar ödmjukhet och lyhördhet. Men det är svårt att bryta gamla (o-)vanor. Detta blir mitt böneämne för stunden.

Idag vaknade jag före den övriga familjen och kunde därför hitta lite tid att skriva. Nu går jag snart in på min sista semestervecka, förunderligt vad fort denna semester har gått. Men jag måste säga att en sundare semester såväl fysiskt, som psykiskt och andligt kan jag inte minnas att jag någonsin tidigare har haft. Jag kan känna att jag på ett bra sätt laddat batterierna inför det kommande arbetsåret, samtidigt har vi fått en hel del gjort i hemmet. Vi har tagit tag i saker som i vissa fall legat efter oss i flera år - skönt.

Det här har ju varit den sommar som jag tagit hand om mig själv på alla ovanämnda plan. Det har fått mig att fundera lite över "Vet ni inte att er kropp är ett tempel för den heliga anden, som ni har inom er och som ni har fått från Gud? Ni tillhör inte er själva" (1 kor 6:19). Grundtillämpningen av denna bibelvers har för mig ofta handlat om att jag inte ska ta droger, dricka alkohol eller leva i sexuell omoral. Men hur är det med att missköta sin hälsa på andra sätt? För egen del tänker jag kanske främst på frosseri, att äta för mycket är ju inte heller ok ur ett fördelningsperspektiv. Andra svälter medan jag "äter ihjäl mig". Men om jag drar det ett steg till. Den första människan skulle få en särställning i skapelsen som förvaltare och

härska över havens fiskar och himlens fåglar och över alla djur som myllrar på jorden.(1 mos 1:28). Det finns således en förvaltartanke i Bibeln och jag tänker att även vår kropp är en del av det pund vi är satta att förvalta. Borde jag således ta ett större ansvar och arbeta aktivt för kroppens hälsa? Jag menar som i att träna och äta hälsosam mat?

Från denna utgångspunkt drar mina tankar vidare i riktning mot att ta ett ekologiskt, miljömässigt ansvar för skapelsen. Kan du som kristen negligera den exploatering i såväl lokal som global skala som pågår överallt omkring oss? Frågor som jag vet inte är nya på något sätt, men som inte haft särdeles hög prioritering i mitt liv. Men ju mer jag funderar över det desto viktigare synes det mig att ta ett större ansvar för både min egen och andras välfärd både på kortare och lite längre sikt.

Tittar jag på det personliga planet har det dock alltid funnits en fara i att göra träningen och därmed även i någon mån, min egen kropp till en avgud. Jag får se upp så att träning och hälsotänk inte blir ett självändamål. Men jag tänker att om jag är mer rädd om mig själv får jag mer kraft att tjäna andra. Mitt humör, min ork och mitt tålamod blir alla bättre, vilket gynnar även min kristna livsstil. Märk väl att detta då inte handlar om kroppsdyrkan, eller några absoluta fysiska ideal. Utan att utifrån mina egna förutsättningar ta väl hand om den kropp som jag fått av Gud.

Avseende miljön inser jag att jag på grund av min ignorans är alltför okunnig och känner att jag behöver läsa på. Men i det lilla formatet har jag skärpt upp vår återvinning, som tidigare varit en mycket sorglig historia. När jag tittade runt kring ekologi ur ett kristet perspektiv stötte jag på begreppet ekoteologi som jag tänkte fördjupa mig lite i (www.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=579977)

Igår och idag har jag inte haft möjlighet att blogga. Haft fullt upp med att umgås med familjen, spelat sällskapsspel och ätit god mat. Har dock något uppslag på gång, får se om jag hinner i morgon, annars på måndag.

Jag har en tid haft ett liv då jag känner att jag "ständigt" blir avbruten i mina rutiner. Framförallt har det gått ut över morgonmeditation och bloggande, men även lite här och där i mina vardagssysslor. Då jag är en ganska rutinbunden person kan till exempel en sådan sak som fint väder nästan bli ett problem. Detta då fint väder ju = strandväder, åker man till stranden med fru och barn i några timmar ruckas schemat. Så alldeles oerhört korkat att bli stressad över vad de flesta skulle betrakta som ett välkommet avbrott i rutinerna. Men det finns också en annan del av att bli avbruten, det är när avbrotten hindrar dig från att göra något som du tycker är viktigt.

Just nu läser jag boken "Kärlekens fyra ansikten" av CS Lewis och redan i början av den här boken stötte jag på följande lilla citat som berikat mitt liv mycket:

"Vår förebild är inte bara den Jesus som hängde på korset, utan den som var i snickarverkstaden, på vägarna, i folkträngseln, som mötte larmet och kraven och det bittra motståndet, som sällan fick ha lugn och avskildhet, som ständigt blev avbruten. Detta är så totalt olikt allt vi föreställer oss om det gudomliga livet. Och det är tydligen inte bara likt det, utan är det gudomliga livet när det fungerar under mänskliga villkor."

Att få en känsla av att bli avbruten handlar i grund och botten alltid om att man egentligen sätter sina egna behov före medmänniskans behov. Hur långt ska man då nedprioritera sina egna behov? Detta kanske borde stå i proportion till medmänniskans behov?? Hur värderar jag detta? Jag har inget definitivt svar på detta. Svaret kommer sannolikt att variera med situationen och för att belysa en ytterlighet så kan jag ta exemplet när dina barn "hela tiden" avbryter dig med sina behov - var går gränsen mellan lyhördhet och att skämma bort dem? Eller åtminstone den nivån där man gör dem en björntjänst genom att inte lära dem att sätta sina egna behov i relation till medmänniskornas behov och därmed ibland nedprioritera de egna behoven.

 En ledtråd kan finnas i 1 Kor 13:4-7

 "Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den."

Kärleken är inte stridslysten, den söker inte sitt eget. Den syftar bara till att fylla den andres behov. Således tror jag jag kan flytta min "snällhetsgräns" bra långt innan jag blir "så snäll att jag blir dum".

Dessa tankar har gjort att jag börjat betrakta avbrotten som välsignelser eller åtminstone en möjlighet att träna på att visa kärlek. Det blir kanske inte alltid som jag planerat men... ...Vi vet att för dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa. Rom. 8:28 ... Detta innebär att jag kan lita på omständigheterna och betrakta dem som Gudasända. Missar jag blogg eller meditation en dag på grund av omständigheter (inte ren lättja) så är det inte hela världen. Då var det meningen att jag skulle göra någonting annat.

Ville bara avsluta med ett annat citat som jag råkade hitta idag (i samma bok) som knyter an till liknelsen om fåren och getterna och kanske i även i någon mån till Lenas fråga:

"'Våra viljor är våra för att göra dem till Dina'. Som alla kristna vet finns det ett annat sätt att ge till Gud - varje främling som vi ger mat eller kläder är Kristus. Och detta är uppenbarligen gåvokärlek till Gud, vare sig vi vet det eller inte. Kärleken Själv kan verka i dem som inte vet något om Honom 'Fåren' i liknelsen hade ingen aning om vare sig den Gud som fanns dold i den fånge som de besökte eller den Gud som fanns dold hos besökarna. (Jag (författaren -  min anm) förutsätter att hela liknelsen handlar om domen över hedningarna. Den börjar ju med att säga, på grekiska, att 'alla folk' skall samlas inför Herren - antagligen hedningarna, goyim.) Således blir de som inte är frälsta, nämligen hedningarna, dömda utifrån sina gärningar, medan vi som kristna står under nåden.

Fick en fråga i en kommentar på gårdagens inlägg. Mitt svar blev så långt att det får bli ett eget inlägg. Men förts till frågan:

Min huvudfråga blir till dig: Kan man vara kristen, leva som Gud önskar, utan att själv veta om det eller tänka på det? Och är man då ett får eller en get? I vilken kategori sorteras de som alltid ställer upp för de svaga, som är generösa och ödmjuka, men utan att för den skull kalla sig kristna? Skulle Gud döma dem till evigt straff enbart för att de inte gjort sina goda gärningar i hans namn? Är inte vår Gud aningen trångsynt då?

Och omvänt kan man leva i girighet och hänsynslöshet och komma undan dom och evigt straff om man ångrar sig innan man dör?

Det där är frågor som är lite besvärliga och obekväma att besvara utifrån en kristen ståndpunkt. Men rent teologiskt sett (som jag har förstått det) finns det teoretiskt sett två vägar till Gud. Den ena förutsätter att jag inte fått kunskapen om Jesus frälsningserbjudande och samtidigt lever syndfritt. Den andra är att tacka ja till Jesus som Herre och frälsare. Samtidigt förutsätts att ingen människa förmår att leva helt utan synd, så vägen utan förlåtelse är i praktiken stängd. Det här handlar om att Gud inte förmår förhandla med sin Helighet eftersom han inte kan vara inkonsekvent och handla emot sin natur.

Här blir ju "frälsningskravet" en stötesten för de som inte tror, eftersom det verkar ologiskt och orättvist att en människa som i hela sitt liv strävar efter att handla gott ändå kan "gå till evig fördömelse". Även i kristna kretsar har detta varit svårsmält. I boken "Ansikte mot ansikte - samtal om kristen tro", skriven av Skytte och Stinissen beskriver Stinisen skärselden som lösningen på problemet, se detta inlägg och mina tankar om Stinissens tankar. Man kan ju också tycka att en person "som omvänder sig på dödsbädden" kommer lindrigt undan.

Samtidigt för att lösa det som ändå står om får och getter ur den kristna förlåtelsens perspektiv. Alltså att de som tror skall bliva räddade, tänker jag att om du lever ett liv i tro på Jesus är du också med nödvändighet andefylld, är du andefylld kommer du att handla väl mot "dessa mina minsta". Annars behöver du omvända dig igen. Detta är väl en process som vi får gå igenom många gånger i livet, men jag tänker att så länge vi har en strävan så är vi hyfsat i fas. För vem kan väl egentligen ifrån vår välfärdshorisont säga att vi hjälper "dessa mina minsta" tillräckligt?

Men som slutreplik måste jag säga att: Goda gärningar räcker inte hela vägen till himlen. Bekännelsen av Jesus som Guds son och min Herre är nödvändig. Så jag tror inte du kan vara kristen utan att veta om det, du kan dock handla gott utan att vara medveten om att du betjänar Jesus. Således kan du vara god men aldrig tillräcklig god vare sig med eller utan Jesus.Det är det som är poängen med nåden, samtidigt underlättar samvaron med den Helige Ande ditt goda förhållningssätt. Jämför inlägget om Andens frukter. Jag vet inte om detta på något sätt besvarade din fråga?

Lyssnade återigen på en predikan av Richard Waddell då jag var ute på min dagliga promenad. Jag tyckte att predikan knöt an en hel del till det ämne som varit aktuellt för mig de senaste dagarna. Ett ämne som jag kanske bäst sammanfatter med: "Hur kan jag vara helgad utan att stöta bort de som inte tror?" Och för mig har tankarna mycket rört samklangen mellan det yttre och det inre. Något som har slagit mig då jag vänt och vridet på detta är att min egen helgelseprocess i grund och botten är privat, det är i mångt och mycket en sak mellan mig och Gud, vilka åtgärder jag vidtar för att komma bättre i samklang med Honom. Det som räknas för de människor jag möter är ju vilken effekt min helgelse fått på den smörjelse jag har och således på det jag förmedlar till de människor jag möter. Här tycker jag det kan passa bra med ett bibekcitat som legat till grund för Richards predikan. I Bibel 2000 har det rubriken: "Människosonens dom"

"

31När Människosonen kommer i sin härlighet tillsammans med alla sina änglar, då skall han sätta sig på härlighetens tron. 32Och alla folk skall samlas inför honom, och han skall skilja människorna som herden skiljer fåren från getterna. 33Han skall ställa fåren till höger om sig och getterna till vänster. 34Sedan skall kungen säga till dem som står till höger: ’Kom, ni som har fått min faders välsignelse, och överta det rike som har väntat er sedan världens skapelse. 35Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, 36jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig.’ 37Då kommer de rättfärdiga att fråga: ’Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig att dricka? 38När såg vi dig hemlös och tog hand om dig eller naken och gav dig kläder? 39Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och besökte dig?’ 40Kungen skall svara dem: ’Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.’

41Sedan skall han säga till dem som står till vänster: ’Gå bort från mig, ni förbannade, till den eviga eld som väntar djävulen och hans änglar. 42Jag var hungrig och ni gav mig inget att äta, 43jag var törstig och ni gav mig inget att dricka, jag var hemlös och ni tog inte hand om mig, jag var naken och ni gav mig inga kläder, sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte.’ 44Då kommer också de att fråga: ’Herre, när skulle vi ha sett dig hungrig eller törstig eller hemlös eller naken eller sjuk eller i fängelse och lämnat dig utan hjälp?’ 45Då skall han svara dem: ’Sannerligen, vad ni inte har gjort för någon av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig.’ 46Dessa skall gå bort till evigt straff men de rättfärdiga till evigt liv."

(Matt 25:31-46)

Slutligen handlar allt om vad jag gör för att aktivt delta i Guds rike, ett rike som är till för de svaga och utsatta, oavsett trostillhörighet. Richard använder uttrycket "reversing the condemnation". Att som delaktig i Guds plan är det min "plikt" som kristen att vända på förkastelsedomen genom att tillföra det goda. Det är detta som Människosonen en dag kommer att värdera: Var du med eller inte? Vad gjorde du för mig? Detta gäller som ni kan se av citatet oavsett om man är medveten om det eller inte. Att lindra plågorna för de utsatta är per definition att tjäna Gud.

Richard predikade också om det här med att höra Guds röst, att veta Hans vilja. Han framförde att ett av sätten som Gud kommunicerar på idag är genom omständigheter. Vi kan lugnt vandra på "doing our business", givetvis utifrån grundplåten att vi söker Herren och Hans rättfärdighet efter bästa förmåga. Då kan vi lita på att de omständigheter som vi hamnar i på olika sätt är en del av Guds tilltal till oss och att de hjälper oss att leva i Hans vilja.

Jag tycker att detta låter både sympatiskt och logiskt. Det positionerar mitt varafokus till att vara med och inför Gud och mitt görafokus blir att tjäna. Talar vi sedan om att sprida evangelium tänker jag att den gamla devisen: "Tala med bönder på bönders sätt och med lärde män på latin". Det vill säga här måste jag vara lyhörd och göra/säga det som är till bäst nytta i just den situationen. Detta innebär inte att vända kappan efter vinden, utan bara att vara lite ödmjuk och invänta den Helige Andes tajming i ord såväl som handling.

Av de olika saker jag skrev om igår var det tydligen frasen "Att vara för mycket" som väckte en del funderingar hos de som läst inlägget. Det var spännande att läsa de bägge kommentarerna som kom från två mycket olika utgångspunkter och som också beskrev två relativt olika sätt att tänka och betrakta tillvaron.

Den ena kommentaren förespråkar en mycket radikal livshållning. Att vill man leva i smörjelse måsta man vara radikal. Vidare att det som främst kan attrahera de som inte är frälsta är att vi som kristna har en livsstil som är tydligt anorlunda än de ofrälstas livsstil. Annars har vi - och genom att vi är det kristna exemplet omfattar detta vi förutom oss själva även hela kristenheten - inget att erbjuda. Frågan som väcks är: Varför skulle jag bli en kristen om det inte påverkar mitt liv? Om jag kan fortsätta att leva som jag alltid gjort? Från det andra hållet kommer en replik om bristande trovärdighet, lite grand utifrån devisen "Tomma tunnor skramlar mest". Den som är trygg i sin tro och övertygelse kan övertyga andra genom sitt lågmälda vittnesbörd, som blir tydligt i vad man utstrålar och är, mer än i vad man säger eller gör i det offentliga. Här handlar det också om ett behov av trovärdighet att man tål att vara genomskinlig att jag är samma människa på insidan som jag är på utsidan.

Jag tror att det går att integrera dessa olika sätt att vara. Min tanke är att det till slut bara handlar om att vara trogen sitt "sanna jag". Detta sanna jag är ett jag som i grund och botten är skapat att vara Guds avbild. Jag blir mer och mer mitt sanna jag desto mer jag umgås med Gud och blir förvandlad av detta umgänge. Sedan har Gud skapat oss med olika personligheter och med olika gåvor. Väldigt få av oss förmår att vara allt för alla, men vi kan alla vara något för någon, Det vill säga min livsstil, mitt språkbruk, mina manér kan tala till en person, men kanske inte till en annan.

Samtidigt (som jag ju alltid brukar säga) finns det också vissa "grundregler" som vi kristna förväntas hålla oss till. De handlar om att vara sanna och kärleksfulla. Att älska Gud och vår nästa efter den bästa förmåga som står oss till buds. Lyckas vi hålla oss till det, vilket vi ju inte alltid gör, så det får vara ett strävansmål snarare än ett uppfyllandemål, kommer vi att eliminera risken att vara eller upplevas som falska. Åtminstone i flertalet fall. Jag tror också att vi kan möta människor som blir provocerade av vår livsstil (även då den är genuin), kanske för att den pekar på brister i deras eget liv.

Själv är jag en person som pendlat en del mellan det lågmälda och det mer högljudda. Jag vet ännu inte riktigt var jag hör hemma, men detta är en resa som jag just nu gör med ett så öppet sinne och hjärta som jag bara förmår. En personlig reflektion är att jag vid de tillfällen då jag velat "gå vidare" i min tro och avsatt mer tid för Gud, då har jag oftast dragits åt det mer radikala hållet. Jag vill se under och helanden. Jag vill att det verkligen ska spela en roll vilka val jag gör. Jag har en hunger efter mer av de karismatiska delarna av kristendomen och en hunger efter mer av Gud. Men jag har ibland svårt att släppa taget och ge mig hän. För mig är detta på så stort allvar att jag tänker att det verkligen har kraften att förändra mitt och andra människors liv och samtidigt som det lockar mig så skrämmer det mig. Inte för att jag inte litar på Gud, utan för att jag inte litar på min egen uthållighet. Ska jag vara ärlig så kan det också vara så att jag inte är helt säker på att det är Gud jag lyssnar på, det kan ju vara mina känslor som drar iväg med mig. Visar det sig sedan att jag lyssnat mer på mig själv än på Gud kan jag var lite orolig över vilka konsekvenser det kan bli av mina val.

Det är därför som jag umgås mycket med Gud och läser mycket vad andra kristna tänkare har för erfarenheter. Allt för att våga ta språnget till "nästa nivå" - vad den nu rent konkret kan innebära. Men jag är hungrig och jag vill mer...