En sådan här dag har jag funderat en hel del över om jag borde skriva något överhuvudtaget. Tankarna går naturligtvis till Norge och de som drabbats där. Det känns lite extra att attentatsmannen uppgett sig vara kristen, jag får lust att försvara mig och min tro. Att tydligt ta avstånd från detta som han gjort. Men jag har inget inlägg med direkt anknytning till dessa skeenden även om jag antagligen skulle kunna skapat något med utgångspunkt i boken "Spiritual Warfare", men det är inte åt det hållet mina tankar går just nu. Istället vill jag knyta an lite grand till gårdagens inlägg om helgelse. Detta då min tanke är att den bästa vaccinationen i världen mot sådana här dåd är att människor lever för och med Kristus.

När jag var ute på min dagliga promenad lyssnade jag på en predikan av Richard Waddel. Han predikade över de olika farisséismer som vi kan använda oss av för att hindra människor från att möta Gud, Han nämnde bland annat försömelse av: rökning, dricka alkohol, lyssna på rockmusik och liknande ting. Inte så att han la sig i vilket beslut man själv tog kring hur man ville förhålla sig till dessa olika saker, utan faran med att använda dem för att stänga andra ute från Gud, eller rangordna dem som andra klassens kristna om de inte levde upp till mina förväntningar. Han lade även till homosexuella och frånskilda till listan. Däremot tyckte han att han sällan hörde lika brännande åsikter kring högmod och skvaller till exempel.

Ovanstående tankegångar tycker jag knyter an till mina funderingar kring helgelsen. Kan vi leva så helgat att vi skrämmer bort de ofrälsta?? Jag tror att svaret kan vara "ja" om vi stoltserar med de olika beståndsdelarna och yttre attributen för vår helgelse. Själv har jag och har även tidigare haft en del attribut som jag antar åtminstone förtjänar att jag gör någon form av bedömning av om de innebär att jag "stoltserar" och riskerar att stänga någon ute med mitt i vissa lägen möjligen alltför radikala synsätt. Om det nu är så... ...det vet jag faktiskt inte. När jag var nyfrälst var jag till exempel med i något som hette dekalmissionen, vet inte om den ens finns längre. I praktiken innebar det att jag (egentligen genom min dåvarande fästmö - nuvarande hustru) prenumererade på klistermärken med olika kristna budskap av typen: "Jesus är Herre", "Jesus frälser" etc. Jag hade en portfölj fullklistrad med dylika klistermärken. Det där är ju ett sätt att signalera var jag står inför dem som inte tror och inför mina trossyskon signalerade jag att jag "minsann inte skämdes för evangelium". På den tiden var jag också stenhårt emot homosexualitet, minst sagt tveksam till aborter (även om jag aldrig var med i "Ja till livet" rörelsen), lika hårt emot droger, umgicks ogärna med folk som drack alkohol osv. På ett sätt var jag en "dryg frikyrkonörd" ändå kom folk i min närhet till tro, Dock har jag reviderat en del av mina uttryckssätt med åren, vissa "domar lämnar jag till Herren" och tänker att jag inte vill vara aktivist i dessa frågor.

Idag håller jag nog generellt sett en lägre profil, men är det av vishet eller på grund av att min frimodighet minskat då jag har mer att förlora socialt och kanske även yrkesmässigt?? Svåra och viktiga frågor. Samtidigt stoltserar jag idag med några tatueringar med omisskännbart evangeliska motiv, vilka mer än en gång lett mig in i samtal om kristen tro. Jag skriver den här bloggen som jag också länkar till min Facebook där jag har vänner av alla sorter. Jag tar en (tycker jag själv) tydlig ställning för min tro. Men skrämmer jag bort folk? Är jag för "mycket"?

Jag har inte svaret på dessa frågor men jag tror återigen att svaret är kärlek, Att jag bemöter mina medmänniskor med respekt och att jag gör som Gud gör: Jag är tydlig med vad jag står för, men jag tränger mig inte på. Om folk kommer i min närhet hoppas jag dock "att dofta Kristus" så att jag med min person kan vissa på vem Jesus var och göra Honom så stor rättvisa att andra kan dras till Honom genom mig. Om detta är min grundhållning och syftet inte i första hand är att visa upp mig för mina medsyskon tror jag inte att jag någonsin kan vara "för mycket."

Det kändes lite konstigt att inte skriva ett inlägg igår. Det berodde inte på att jag brutit min "TV-fasta" utan berodde på en kombination av datorproblem och att vi hade några goda vänner över på en bit mat igår. Det blev ingen daglig promenad heller, tur att jag började dagen med lite löpintervaller. Idag är jag dock tillbaka i rutinerna igen. Gårdagens rutinavbrott fick mig att reflektera en del över innehållet i mina rutiner, vad de egentligen syftar till. Svaret är ju egentligen helgelse, ett "förädlande" av mig själv för att jag ska bli mer frimodig inför Gud - eller?

Helgelseprocessen är för mig lite klurig. Närheten till Gud gör mig syndamedveten vilket leder till syndanöd vilket leder till att jag försöker korrigera saker i mitt sätt att vara och förhålla mig. Detta för mig närmare Gud osv, detta har jag skrivit om i ett tidigare inlägg. Detta är naturligtvis en del i det hela. Likaså faran i att falla offer för föreställningen att helgelsen i form av olika pålagor jag lägger på mig själv som ett slags formel för att komma närmare Gud lätt leder till högmod och lagiskhet.

Men samtidigt - om jag betänker att Jesus är Gud i mänsklig form. Det vill säga det mänskliga exempel på gudomlighet som vi har att använda som måttstock och föredöme. Då är det en form av "Gudstjänst" att outtröttligt arbeta på att bli mer lik Honom. Arbeta och även att "utsätta" oss för den förvandlingsprocess som finns inbyggd i att "bada i" Hans gränslösa kärlek. Det är också viktigt att inte glömma att genom det offer som Kristus har gjort är vi redan felfria i Faderns ögon och kan närma oss Honom utan skam. Däremot är vi inte alltid felfria i våra egna ögon och för mig funkar det som så att om jag lever i någon form av "medvetet, regelbundet" syndande på något plan. Att det finns något område i mitt liv där jag är medveten om min synd men ändå inte omvänder mig eller försöker komma till rätta med den. Då klarar inte jag av att närma mig Gud med tillförsikt och frimodighet. Han skulle förmodligen fixa att ta emot mig med kärlek - men jag skäms. Det var precis det samma som hände Adam och Eva efter syndafallet. De gömde sig för Gud då de skämdes över sin nakenhet. Skammen inför vår skapare hade gjort sitt intåg på scenen. Däremot känner jag inte att jag måste vara syndfri för att närma mig Gud, då hade det varit kört. Men om jag i mitt hjärta vet att jag gör så gott jag kan, då kan jag vara trygg i Guds nåd. Det jag nu beskrivit är inga teologiska fakta utan bara hur det fungerar för mig just nu.

En annan poäng med helgelsen är också det exempel vi som kristna är (och skall vara) inför såväl medsyskon som inför de som ännu inte är frälsta. För våra medsyskon kan vi fungera som föredömen och inspiration och för våra ofrälsta vänner är vi Kristi representanter på jorden. Det är genom oss Han kan bli synlig. Genom vårt exempel kan det bli attraktivt att lära känna Herren och vi får en legitimitet och trovärdighet i vårt vittnesbörd bara om vi lever som vi lär.

Jaha, då var jag lite drygt halvvägs genom semestern och det känns som om det kunde vara läge att stämma av semesterprojektet lite grand. Så vad var det nu som ingick, för er som inte följt mig hela vägen var det:

Strama upp mitt andliga liv genom:

a/ Regelbundna bönestudner morgon och kväll

b/ Introducera Jesusbönen som en meditationsform med gradvis upptrappning, målet 20 min/dag.

c/ Blogga som en del i en daglig självreflektion

d/ Börja morgonen med en bibelstudie utifån Barclays Daily Study Bible

e/ Rensa i intag av böcker, musik, film, onödig mat (i princip socker + snacks)

f/ Regelbunden fysisk motion

g/ passa på att ta till mig kristen undervisning i form av böcker, predikningar, samtal etc

h/ medvetet jobba med karaktärsfel för att uppnå en större helgelse

Hur har det då gått?

Jo, över förväntan, både avseende att faktiskt genomföra det jag föresatt mig och genom att jag faktiskt känner att denna relativt korta "boot camp" gjort en skillnad i mitt vardagsliv och även i mitt mående.

Som jag tidigare nämnt så handlar det här inte om någon form av konvertering till lagiskhetens kristendom, utan har varit lite av ett experiment i självkontroll. Min egen upplevelse är att jag förslappats i detta avseende och att jag mer och mer kommit att göra enbart det jag har känt för (eller det jag måste utifrån förpliktelser för familj och arbete, men inte ett dugg mer). Jag hade helt enkelt blivit lite väl soft och förlorat fokus i livet. Jesu ok är ett milt ok, men ibland kan vi också vaggas in i en förädisk känsla som inbjuder oss att bara glida med och i mitt fall hade det här medglidandet gjort att jag etablerat ett förhållningssätt till min tro som inte var fruktbart.

Idag hade jag dock tänkt bryta min TV fasta och tillsammans med son och hustru se ett avsnitt av BBC versionen av Wallander. Jag får väl reflektera över hur det kändes i morgon...

...däremot tänker jag mig nog att flertalet av ovanstående punkter ska bli en integrerad del av mitt vardagsliv. Viktigt att betona är också att jag inte betraktar dessa punkter som ett recept eller något som jag nödvändigtvis vill råda någon annan att efterhärma. Men det är punkter som får mig att komma i bättre kontakt med Jesus. Jag upplever att bibelord kommer snabbare, vägledning från den Helige Ande är tydligare och mitt sätt att tänka är betydligt mer Jesusfokuserat vilket är precis vad jag önskar i mitt liv.

Ett extra plus vill jag ge till att inleda dagen med Jeusbönmeditationen, de första gångerna var jag så rastlös att jag upplevde fem minuter som näst intill olidligt. Jag har trappat upp med 1 minut/dag och är nu framme vid 16 minuter där delmåslet är 20 min/dag. Dessa minuter färgar sedan hela min dag och jag har redan mycket lättare att fokusera. Den fysiska träningen gör också att det känns bättre och mer balanserat i både kropp och själ.

Jag läser vidare i C. Peter Wagners bok: "Warfare Prayer - What the Bible Says About Spiritual Warfare" och nu börjar Wagner komma in på områden som är lite svårare för mig att bara acceptera så där rakt av. Bland annat förknippar han demoniskt inflytande med musik, dataspel, sociala orättvisor, homosexualitet och aborter. Jag kan naturligtvis förstå att det finns en hel del inom alla dessa områden som är eller åtminstone kan vara av ondo. Men det är svårt att veta vilken del av mig som bara är påverkad av vilka åsikter som är så kallat politiskt korrekta och vad som är en realistisk skepticism inför extremism. Att fördöma aborter och homosexualitet är inte gångbart, att arbeta mot sociala orättvisor kanske är mer av en självklarhet, dataspel och musik hamnar nog ofta i sfären för personligt tycke och smak. Ibland kan jag ha en känsla av att hamna lite väl nära gamla tiders syndakatalog som fördömde dans, kortspel och sminkning.

Det område som har stuckit ut mest för mig det senaste dygnet är frågan kring aborter. Anlednigen till detta är att det här är en fråga där jag svängt lite fram och tillbaka beroende på vilka livserfarenheter som just för tillfället påverkat mig mest. Det där låter kanske lite väl svajjigt, men så har det faktiskt varit.

Jag har både privat och yrkesmässigt sett exempel på graviditeter som inte varit bra. Det har varit stora gradskillnader i vad "inte bra" har inneburit. Det har varit allt ifrån oplanerade graviditeter hos unga människor som absolut inte önskat bli föräldrar just då. Till graviditeter mellan allvarligt psykiskt sjuka personer där den ena dessutom haft en pedofil läggning. I vissa av de här fallen har det varit så otroligt uppenbart att barnet inte är önskat och/eller att de blivande föräldrarna inte har några som helst förutsättningar att ta hand om sitt barn. Med viss insikt i sociallagstiftningen har jag framförallt i mitt yrkesliv sett effekterna hos barn som vanvårdats, ibland utsatts för övergrepp och sedan pendlat mellan hopp och förtvivlan avseende om de kan bo hos mamma/pappa eller om det är familjehem som gäller. Osäkerheten var gång ett LVU skall omprövas eller en frivillig placering  upphör på grund av vad jag ibland upplever vara en impuls (ofta i bästa välvilja) från vårdnadshavare som ännu inte är redo. Efter att ha sett hur sådana förutsättningar påverkar ett barn hade jag gradvis kommit till den åsikten att jag inte kunde vara kategoriskt emot aborter. Ibland skulle det vara bättre att inte behöva födas. Så var min uppfattning under mina "mörka" perioder.

Samtidigt (och det finns ju nästan alltid ett samtidigt) har jag också träffat ett antal barn där föräldrarna vid ett eller annat tillfälle övervägt abort eller valt att trotsa dåliga förutsättningar. Dessa barn (som ibland hunnit bli vuxna) är ju alltid människor som har ett värde, en personlighet och ett syfte i livet. Man skulle ju inte kunna säga att det vore bättre om de inte fanns! En del behöver kanske mycket inre helande för att leva ett liv som inte präglas av smärta över det som varit. Men jag tror att detta helande är möjligt. Det finns inga "omöjliga fall" för Gud. Dessa männsikor har naturligtvis också en plats i Guds plan och kan ha stor betydelse på många olika områden i livet.

Där jag står idag är min åsikt att varje abort har en tragisk historia, antingen i hur barnet blev till (i värsta fall genom ett sexuellt övergrepp), eller utiifrån sociala, psykiska eller somatiska orsaker. Men icke desto mindre bär den en tragisk historia. Målsättning ett måste vara att hindra oönskade graviditeter då är en del av målet uppnått. En annan del är att arbeta hårt på att skapa goda förutsättningar för blivande föräldrar så att de med eller utan stöd kan ge barnet en god uppväxt.

Jag tycker dock också att det är oerhört viktigt att inte förenkla problematiken och att inte agera kränkande mot de personer som står inför dessa svåra beslut. Att på "Ja till livet manér" skandera att abort är mord eller marchera med plakat som exponerar bilder på aborterade foster för att: "Visa vad det verkligen handlar om!" Betraktar jag som djupt oetiskt och kränkande. Jag anser det inte vara vår sak som kristna att (för)döma de som av olika skäl tar ett abortbeslut. Här handlar det om förståelse, kärlek och hjälp att inte behöva hamna i samma situation igen.

Läser vidare i C. Peter Wagners bok: "Warfare Prayer - What the Bible Says About Spiritual Warfare" och har kommit till ett kapitel som han kallar "Equipping the Warriors".

Wagner inleder med att dra paralleller till hur man i USA utbildar marinkårssoldater, där inledningen av utbildningen är en "boot camp", vet inte riktigt hur en svensk motsvarighet till boot camp borde benämnas.

"Without the basic training of boot camp, Marines would never win a battle, much less a war. Basic training applies equally to Christians who desire to do spiritual warfare. Too many Christians want to get involved in the action without first submitting themselves to the discipline necessary to equip a warrior for battle. To the degree that they do, they leave themselves open to serious personal attack, and they run the risk of bringing discredit to the Body of Christ."

Wagner presenterar tre viktiga grundprinciper som han tänker är nödvändiga:

1. Underkasta/överlämna dig till Gud

Detta är en punkt som Wagner tänker att dagens kristna har svårigheter med. En orsak till detta är att vi inte är vana vid att underkasta oss en föräldraauktoritet, därför är underkastelse inte något gott och naturligt för oss. Men Wagner anser att det är en nödvändig och naturlig del av att vara kristen.

"Christians who never willingly submitted to a natural father frequently find it difficult to submit to their heavenly Father. They seek God for love, gentleness, forgiveness, and healing, but draw back from God's demands for obedience and commitment.They have never fully come to terms with the concept that 'Jesus is Lord'".

2. Sök dig nära Gud.

Detta gör du genom din personliga bön, vars mål är närhet och intimitet med fadern.

"Intimacy with God in prayer is a primary goal of the Christian life... ...Why is our goal intimacy with God?... ...only in sustaining a close realtionship with the Father do we experience forgiveness, renewal, and power for righteous living. Only in an intimate relationship with God can we hear his voice, know His will, understand His heart."

3. Tvätta era händer; rena era hjärtan

Tvätta era händer syftar till vad vi gör och rena våra hjärtan syftar till vad vi tänker och känner. Detta är en punkt som handlar om helgelse och helighet. Samtidigt varnar Wagner för "helighetsfällan" som innebär att vi fortsätter jobba på vår helgelse så mycket att vi aldrig blir redo för handling, eftersom vi inte är tillräckligt helgade ännu. Han varnar också för att det inte räcker med helgelse, själva utövandet kommer inte automatiskt när du är tillräckligt helgad. Utan utövandet kräver ett eget beslut och att du faktiskt bestämmer dig för att handla i enlighet med Guds vilja.

De sistnämnda fällorna kan jag själv känna igen mig en del i. Det där tillståndet där jag går och väntar på att "något" ska hända, eftersom jag ju inte "vill gå i egen kraft". Återigen är det en fråga om balans

"If holiness is a prerequisite for spiritual warfare, can a person actually be holy? Can I declare that I have attained holiness? If I can't why do we keep admonishing one another to be holy? At first, these may sound like confusing questions. But the confusion is cleared up if we ask two questions isntead of one. The first question is: can anyone be holy? The answer is yes. Every Christian is holy. The second qusetion is: can anyone be holy enough? The answer is no. No Christian is holy enough."

Men när vi söker Gud har vi hela tiden en kunskap om vad Han önskar för våra liv, kunskapen och perspektivet förändras efterhand som vår vandring fortskrider. Är då dessa tre punkter något som är förbehållet en "kristen elit"? Jag tror inte det. Wagner talar en del om olika krav på ledare och "oss övriga". För en kristen ledare menar han att de yttre tecknen på efterföljelse är extra viktiga, eftersom jag som ledare dels står i frontlinjen och kan förvänta mig håradre motstånd och ha ett större ansvar, dels ska jag med mitt liv fungera som föredöme för andra. Därför kommer man som ledare också att bedömas hårdare. Däremot är dessa punkter eftersträvasnsvärda för varje kristen och där kan jag inte annat än hålla med.

När jag läser en bok som C. Peter Wagners Warfare Ptayer - What the Bible says about spiritual warfare blir jag både fascinerad och skrämd. Jag blir inte skrämd av det faktum att det skulle finnas en andevärld, men jag blir lite rädd för att bli alltför världsfrånvänd. Rädd för att bli en person "som ser demoner överallt", en överandlig person. Jag kan förknippa hållningen med saker som att bränna skivor och böcker, kasta ut TV:n och "leta upp" saker i hemmet som kan vara hemvist för demoner och sedan förstöra dem. Jag kan få funderingar över hur ett sådant utövande av den kristna tron kommer att påverka mina  barn.

Samtidigt är jag inte helt beredd att ställa mig helt i andra diket heller. Jag har ofta hört kommentarer om hur svårt det är att nå ut med budskapet om Jesus i visa regioner och hur mycket lättare det är på andra ställen. Vid ett flertal tillfällen har jag upplevt hur kristna samlas för att be inför möten, kampanjer osv. Där man seriöst ber om att det även ska vara öppet i andevärlden. I dessa sammanhang deltar emotionellt balanserade kristna som lever helt trovärdiga liv.

Hur mycket fokus ska man då ha på den andliga dimensioner? C. Peter Wagner citerar C.S Lewis som är en av mina favoritförfattare och favorittänkare:

"There are two equal and opposite errors into which our race can fall about the devils. One is to disbelieve in their existence. The other is to believe, and to feel an excessive and unhealtthy interest in them. They themselves are equally pleased by  both errors, and hail a materialist and a magician with the same delight."

(från The Screwtape Letters)

Wagner fortsätter sedan sin bok med att resonera kring hur man ska utrusta "krigarna", de personer som ska ta en mer direkt kamp  med de mörka makterna. Han presenterar en grundtes i form av ett diagram som på y-axeln har "Drawing near to God" och på x-axeln "Outward". Outward refererar till ett begrepp som han kallar "Satanward" det vill säga hur mycket du konfronterar de onda makterna i bön. Grundtesen är att du alltid måste se till att ligga högre på y-axeln än på x-axeln. Annars riskerar du att få stryk och det rejält. Jag kommer sannolikt att återkomma till komponenterna i hur man utrustar sig som andlig krigare. Jag tycker mig se en del allmängilitiga komponenteri det Wagner beskriver, det handlar bl.a om ett disciplinerat böneliv och helgelse.

Jag avslutar idag med ett citat som blev en tankeställare för mig. Det handlar om hur vi ibland, kasnke t.o.m ofta har svårt att avsätta tid för bön och att vi ibland (åtminstone känner jag igen mig själv) kan betrakta bön som hårt arbete.

"Many Christians have the same attitude toward personal prayer. There always seems to be something more urgent to do. Time for prayer is scarce because other activities have higher priority. Some even make the statement that 'prayer is hard work'. I have a difficult time understanding this if the essence of prayer truly is a relationship of intimacy with the Father. It would be like me saying, 'Spending time with my wife Doris, is hard work.' I would never say that for two reasons.First, it is not hard work; it is pure joy. Second, if I did say it, she would take it as an insult, and I wouldn't blame her. Could it be that God might take such an attitude as an insult also?"

Mer om bön kommer framöver.

Fick en kommentar för någon dag sedan av MS apropå trovärdighet och att kunna värdera tillförlitligheten hos olika källor. Det satte igång en tankekedja hos mig som gör att svaret blir ett helt nytt inlägg snarare än bara en kommentar på kommentaren.

Till att börja med kan jag bara konstatera att jag till fullo instämmer i vad MS skriver. Kontentan av detta är som jag uppfattar det tvådelad.

1. På frukten ser man om något ät av Gud eller ej. Bär det god bestående frukt är det av Gud, annars inte.
2. Kommer den goda frukten "dessa mina minsta" till godo? Om frukten inte kommer de svaga, fattiga och utstötta till godo är budskapet inte från Gud.

Som sagt, detta instämmer jag helt i. Mina svårigheter börjar då jag ibland inte tycker jag har vare sig information eller verktyg att utvärdera konsekvenserna av ett visst budskap. Dels tänker jag att frukten kan bedömas från olika nivåer allt ifrån hur förkunnarens personliga liv ser ut, hur personen agerar i det privata. Vad personen står för, hur den hanterar sin eventuella framgång osv. Nästa nivå är organisationsnivån, vilken frukt bär de organisationer som leds/inspireras av budskapet. Dels tänker jag att det handlar om tidsaspekten, vad får det för konsekvenser på kort respektive lång sikt. Nu är jag inte så bibelsprängd, men drar mig till minnes en passage i Bibeln som handlar om att det som är av Gud kommer att bestå, annars kommer det att upplösas av sig självt med tiden.

Jag vet att Wagner t.ex har sin plattform i församlingstillväxt. Han säger sig forska på vilka komponenter som får en församling att växa, sedan förädlar han dessa. Då tänker jag att i grund och botten borde församlingstillväxt komma "dessa mina minsta" till godo eftersom en Jesustrogen församling har detta fokus inbyggt i sig. I praktiken vet jag dock att det inte alltid faller ut på det sättet. Sedan har vi frågan om frälsningen, om man tänker, vilket man som kristen ju gör, att frälsningen är det centrala. Att bli räddad för evigt liv - inget kan vara viktigare. En församling som växer genom ett nya människor kommer till tro måste ju sägas bära god frukt. Samtidigt om jag ställs inför en "ofrälst" person som är fattig, hungrig, trött och smutsig då hade min egen personliga "barmhärtighet" först försett honom med mat, ett bad och en sängplats. Därefter hade jag talat om Jesus - rätt eller fel?

En annan nivå för utvärdering är att se hur de personer jag känner som inspireras av ett visst budskap eller en viss förkunnare påverkas. Vilken frukt bär det i deras liv? Ser jag att de växer som kristna och blir starkare i tron och mer överlåtna, då är ju budskapet åtminstone bra för dem och också potentellt bra för mig. Och därför värt att pröva.

Men bottenplattan blir nog ändå att pröva det i mitt eget liv med just dessa glasögon på mig. Vilken frukt får det mig att bära? Hur påverkar det mitt förhållningssätt till "dessa mina minsta"? Detta är en viktigt frågeställning att ställa sig dagligen. Vad har jag gjort för de behövande idag? Hur har jag underlättat livet för en medmänniska idag? Hur kan jag stå till tjänst idag?

Min bön är att få leva lite närmare Gud för varje dag och att förvandlas genom Hans närhet, till att bli mer lik Honom.

Idag skriver jag mitt inlägg lite tidigare än vad jag brukar. Tanken har ju egentligen varit att knyta ihop dagen med lite bloggreflektioner. Men idag går hustrun på semester och jag tänker att jag kommer att disponera kvällarna lite anorlunda under vår gemensamma semester. I allmänhet är jag den morgonpiggaste i familjen så möjligen kommer jag att börja skriva mina inlägg på morgonen innan allt drar igång här hemma.

Först en kort tillbakareflektion utifrån gårdagens (och förgårdagens) inlägg. Det här med hur man kan veta vilken information man kan lita på. Det jag kan tycka verkar lite obehagligt är att det intryck jag får är att personer som verkligen helhjärtat söker Gud. Kanske har lagt större delen av en livstid på detta (förhoppningsvis med ett rent hjärta) ändå kan dra så olika slutsatser, producera så olika teologier som hamnar på kollisionskurs. Där vedersakarna nästan dömer anhängarna till evig förtappelse, beskriver att det är villoläror eller kanske till och med listiga trick från den onda sidan. Sammantaget gör det det så svårt att värdera information. Mitt sätt att hantera detta är att förlita mig på Den Helige Andes vägledning, att  han: Hjälparen vägleder mig till rätt information och att Han hjälper mig att rätt värdera den information jag kommer i kontakt med. Detta i kombination med att alltid ha ett levande bibelstudium som ger mig kontinuerlig tillgång till facit är den vaccination jag använder mig av .

Nu till dagens reflektion som handlar om något som Wagner kallar inkarnationsteologi, syftet med detta begrepp är att teologiskt förklara hur det kommer sig att vi som kristi efterföljare idag har kraften att göra samma och till och med större ting än vad Jesus gjorde. Det är en teologisk argumentation för hur "apostlagärningarnas kristendom" kan förlösas i våra liv.

"My theological premise is the following:

The Holy Spirit was the source of all of Jesus' power during his earthly ministry. Jesus exercised no power of or by Himself. We today can expect to do the same or greater things than Jesus did because we have been given access to the same power source."

"While holding firm the fact that at all times Jesus was totally God and totally human during his earthly ministry, it is clear from His own words, 'the Son can do nothing of Himself, but what He sees the Father do...' (John 5:19) According to Philippians 2, Jesus voluntarily became obedient to the Father during His incarnation on earth (see Phil 2:5-8). He agreed to forego the use of His divine attributes for a season. He did no miraculous works through the power of His divine nature, for if He had done so, He would have violated His pact of obedience with the Father. All of His miraculous works were done by the Holy Spirit operating through Him (see Matt. 12:28; Acts 10:38; Luke 4:1, 14; 5:17)."

(C. Peter Wagner "Warfare Prayer" s. 52)

Detta är någonting som jag tidigare aldrig funderat så mycket över men en beskrivning som jag finner biblisk, logisk och mycket hoppfull för vad vi alla kan göra i Hans namn. Det öppnar dörren för en mycket spännande resa!